Morgonstund har guld osv

20 minuters ensamhet runt en kaffe och googlande efter Florence Delays biografi, det gillas.
Florence Delay, âterkommer i ämnet - var tvungen att se till vilken grad hennes farfar var inblandad i Gérard de Nerval's nervbehandling dâ jag just pâbörjat hennes Dit Nerval (vilket han inte var mer än i hennes barnhuvud) - och wikipediade bâde henne och pappan, psykiatern, författaren och filosofen Jean Delay. Bägge har en fascinerande biografi, bägge medlemmar i l'Académie Française.

Hennes Mes Cendriers fâr bli en stundande läsning. "Stylo et cigarette vont ensemble" är titeln pâ en artikel jag fann om hennes essä. Jisses. Sättet hon talar om sin rökning fâr mig omedelbart (men bara för stunden) att vilja âteruppta cigaretterna...

"Inspirer la fumée m'inspire. Moins je fume, moins j'écris".
Dra in (luft, i denna mening rök) och att vara inspirerad, samma verb. Det ni, tâl att tänkas pâ.

Snabb och därmed imperfekt översättning:
"Âren gâr och ­Florence Delay, membre de l'Académie française, röker mindre och mindre. Hon försöker numer följa sin farfars râd: sju cigaretter om dagen.
I er bok talar ni om era askkoppar med ömhet, som vore de era följeslagare?

Florence DELAY. Ja. Jag överlâter hymnen till tobak ât Sganarelle i scen 1 av Don Juan. Min bok är snarare en xx hommage till den lille följeslagaren som cigaretten är. Jag har en sentimental relation till henne. Jag försöker att tycka mindre om henne, men det skulle göra mig illa att överge henne, särskilt dâ hon pâminner mig om allas vârt grundvillkor: gâ upp i rök. Jag ville ocksâ skämta lite med den allmänna atmosfären som vill göra en bandit av rökaren. Vilket inte vill säga att jag vill skada folkhälsan. Jag är tacksam för de nya lagarna som fâtt vanan att röka utan att tänka pâ det att försvinna, att ha tvingat oss att röka mer sällan - vilket gör cigaretterna ännu smakfullare. Men jag önskar ge rökarna mer respekt. Vi vet väl vilka risker vi tar, gud vet att man upprepar det tillräckligt, onödigt att pâminna än mer om dem. Själv har jag alltid med mig ett portabelt askfat. Det är äckligt med alla dessa fimpar pâ trottoarerna.

Vet ni varför ni började röka?
Den första cigaretten, det är som den första kyssen, en rit, en initiation som symboliserar att man lämnar barndomen bakom sig. Man gör som de stora. Jag imitierade mina föräldrar, ett sekel, nittonhundratalet, där cibiches och överrockar gjorde den gränsöveskridande, frân Bogart till Malraux till Camus. Hur ta bort denna barndomens vision?

*Nytt ord för dagen! inte varje dag: Cibiche - Apocope av cigarette med ett argotiskt dvs slang-suffix

Cigaretten, är den inte länkad till skrivandet?
Jo. I min fars arbetsrum samsades gitanes-limpor och högar med cigarettpapper. Pennan och cigaretten, de gâr hand i hand. Pâ sâ vis avundas jag konstnären vars bägge händer är sysselsatta. Författarens hand är sysslolös, âtminstone om man skriver för hand. Jag avundas dem vars böcker skrivs pâ ett tangenbord. För egen del, när jag skriver direkt pâ datorn sâ mâste jag börja om frân början, det är inte min grej. Jag föreställer mig - endast i fantasin alltsâ, men fantasier är kraftfulla - att cigaretten, när jag skriver, arbetar istället för eller vid sidan av mig. Inspirer la fumée m'inspire. Ju mindre jag röker, desto mindre skriver jag. Det finns nâgot spiritellt över cigaretten, luftigt. En rökslinga, det är vackert. Att tända en cigarett är ett sätt att fly en dâlig stund, eller att fira en lycklig sâdan. Man tänder den när man är ensam eller tillsammans. Il lyckostunder eller av ängslan. Det är bizarrt.

Den det intresserar och som läser franska, hela artikeln här