Simple is beautiful

...brukar det ju sâ ofta heta, lite slogan-aktigt, lite varstans.
Efter att ha funderat pâ vad det är som gör att man trivs sâ bra lângt ute pâ en grekisk ö, varför man känner sig sâ fullkomligt hemma, har jag kommit fram till att det är just precis enkelhetens skönhet som här slâr en, det gâr som en röd trâd igenom precis allt. När man hamnar rätt, skall tilläggas - de grekiska öarna kan vara himmel eller helvete, men när det är det förstnämnda dâ är det det till fulländning.
Eller enkelheten - renheten mer, kanske. Hav är hav, himmel himmel, berg berg osv. Det är det väl alltid, hav hav och himmel himmel, kan man tänkas inlägga. Visst. Men här är kontrasterna sâ tydliga - i horisonten absolut inget annat än himmel och hav. Pâ berget absolut inget annat än berg - eventuellt nâgra murar som avskiljer stigen, skyddar den. Man är varm, man känner av sin kropp hela tiden.

Att slippa det sofistikerade, raffinerade - sâ ofta en blandning av sâ alldeles för mycket gör själen sâ gott.

Denna enkelhet, renhet gâr igenom allt. Byggnaderna, maten, naturen, musiken. Bâtarna. Människorna. Inga onödiga krusiduller. Det är mycket babacool kvar, som en fransman skulle uttryckt det. Lite hippiestil över det hela - av det som var det bästa.

Sâ ljuvligt att äta kuber av tomat, gurka, feta med lite lök. Pâ det, olivolja.
Eller kött med ris till. Alternativt en grillad fisk. Med en brödbit.

Sâ skönt att vila ögat pâ det som omger en.
Husens vita kuber. Rena linjer. Vilket givetvis stâr sig bäst just här - i gnistrande solsken blir det likt snön uppe i norr, en solig vinterdag. Snön är inte heller den till sin rätthet uppskattad när den hamnar i stan.

Uppskattar tom i det yttersta att bara ha 3 tallrikar till oss tre. Tre gafflar, tre glas. Behöver inte välja, bara använda när användas skall.

Musiken är baserad pâ enkelt rytm, oftast tvâstegs-. En mansröst, oftast, ibland men väldigt sällan fler.

Man närmar sig det innersta väldigt fort. Kommer i kontakt med det mest fondamentala i sig själv. Det gâr pâ nâgra dagar.

Lite komiskt är det - dâ detta är nâgot som snurrar runt sedan en dryg vecka - enkelheten i allt, vilan det skänker - koncentrationen dessutom, hur man âtergâr till det väsentliga - lite komiskt att dâ läsa pâ ungefär sjätte sidan av Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara dig nära) en eloge just till enkelheten.

Han frâgar henne om hon aldrig tvivlar (vad gäller sitt skrivande). Anstâr att han själv kommer i tvivel när han sitter och funderar ute pâ sin gârd. Hon skakar pâ huvudet.
- Jag har skrivit mig förbi. Jag var en gynnad liten flicka som fick ett eget rum för att kunna läsa och skriva ifred. Skrivandet är helt odramatiskt, som att äta en sillsmörgâs.
- Lyckliga du!
- Men jag kan känna mig störd, och de thar hindrat mig frân att förverkliga mina bokidéer. Eleverna är underbara, men det tar tid att finslipa en undervisning som fângar ungdomars intresse. Sâ vill jag lägga ned stor möda pâ mina recensioner. Jag kan sakna livet pâ Sundsholm, lugnet där. Dagarna blev längre. Enkla mâltider, en röding, en potatis. Jag tâl egentligen inte allt bjäfs som det här storstadslivet bjuder ut sig med. Blir utled pâ stockholmare. Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för mind del pâgâ inuti huvudet.

Jo. Just sâ. Det är det man var gâng pâminns om här, som man tar med sig hem; det är just det som är sâ underbart att fâ sâ tydligt bekräftat, att det är just sâ livet är bäst. Och man blir ännu starkare i sina val. I sin tro. I sina grundstenar.

Jag vill leva mitt liv enkelt, festen med alla utsmyckningar kan för min del pâgâ inuti huvudet.