Jag var egentligen mest motiverad av att lägga upp frâgan för att fâ lägga in den här finfina illustrationen tagen ur Le Figaros nätversion:
Vad man än vill säga är bägge fantastiskt duktiga pâ att fâ människor att se just - fantastiska ut.
Bergman, vârt eget nationalhelgon, hyllade de svenska kvinnoansikten vi minns. Illustrationerna ovan illustrerar 2 av de vackraste - och dâ säger jag inte bästa - kvinnogestalterna i fransk film - som bara separeras av ett -ne: Jeanne Moreau i Jules och Jim och Jean Seberg i A bout de Souffle. Vad gäller den senare sâ är det väl egentligen vad man (jag) minns absolut främst av hela filmen: Hur förbaskat snygg hon är, Jean, där hon gâr i tights och t-shirt och säljer Herald Tribune med sin charmiga amerikanska accent, tidiga mornar längsmed Champs Elysées (som, mellan parentes, i sin helhet ser bra mycket charmigare ut än dagens köpcenter...).
Sen är klart att man ocksâ minns Belmondos minst sagt köttiga läppar, hehe. Och deras möten i en liten, varm lägenhet. I övrigt är det ganska sâ flou. Ja, förutom dynamiten dâ. (För den som är intresserad och har läst Un roi sans divertissement av Jean Giono finns här tydliga paralleller att studera och kanske utveckla - kanske gör jag det en gâng - i väntan pâ detta kan jag bara rekommendera läsning, men ocksâ filmatiseringen med en fantastisk inledning till tonerna av Jacques Brels vibrerande stämma. Den är evinnerlig - precis som sig bör - varför har filmer numer (nästan) aldrig vare sig inledningar eller intermezzon?).
Klassikern som blivit vykort och postrar världen över - när de förbereder sig att springa genom Louvren, alla tre iklädda herrkläder...
Trion, den oseparerbara trion.
Som jag redan skrivit om har vi förmânen att ganska regelbundet se henne, Jean-ne, arborera stadens gator. Oftast i vitt, kostymklädd, den berömda cigaretten mellan fingrarna. Hon var en râsnygg ung kvinna - hon är idag en râcool äldre dam.
Vad galler själva frâgan - Godard eller Truffaut, sâ gäller för min del Truffaut.
Godard, dock, bilder, stämningar, mer än historier. Une femme est une femme, där Anna Karina dansar omkring i sina smâ ballerinor mellan tallarna är bara en... (man har nästan lust att skriva Anna Karenina, inte sant, skriva om historien lite).
För jag är ju lite mer för historien. Även den nedtonade, finstämda - som allsomoftast hos Truffaut. (Det finns en utmärkt bok i ämnet - konversation mellan just Truffaut och Hitschcock. Intrig, spänning och stämning).
Som i Antoine Doinel sviten. Baisers volés. Vad de är söta.
I övrigt. Har ni tänkt pâ vilka stiliga affischer det var som gällde, dâ?
Fick jag välja vore det hit modet styrdes och inte till nâgot som idag liknar Mad Men hysteri.
Nâ - Truffaut eller Godard?
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire