Handen pâ hjärtat - lördagsenkät

Annannan refererar till ett intressant inlägg i föräldraskapsdebatten av författaren Jonathan Franzen apropâ att man som egenvald (eller icke egenvald) barnlös ofta anses "självisk" av allmänheten. Inte alltid uttaltat, men som vi alltid fick höra efter vârt svar pâ frâgan "Ska ni ha barn?" (Det vet man aldrig). "Det är klart ni ska".

Nej, det var det inte alls det. Klart. Det är det fortfarande inte för mig, klart att det var det absolut bästa för oss, alltsâ, när jag höjer mig ur vardagen (eller, hrm, inte lyckas höja mig) och ser pâ mig själv med kritiska ögon.

Och pâ följdfrâgans svar: "Och när kommer 2:an?". Svar: Det kommer ingen tvâ, blir följdföljdfrâgan oftast: Men det är väl klart ni ska?! Alternativt: Men det vore väl synd för Lillans skull? Alternativt: Ni vet, ett barn gör stor skillnad, nummer tvâ och tre, det bara rullar pâ. Följdföljdsvar: Hahahahahahahahaha.

Hon länkar vidare till en artikel om en brittisk studie jag redan läst om, som visar att vuxna med barn anser sig olyckligare än utan barn. Dvs tväresemot mot alla outtalade regler. Eller som artikelrubriken tyder "Parenting makes you miserable, but you think it makes you happy".

Jag anser väl inte att jag blivit miserable, kanske, men, inte sjutton har jag blivit lyckligare av att bli mamma, det vore skam att säga. Däremot tillför det självklart tidigare okända ingredienser till livet, oh ja, men det tycker inte jag är samma sak.

Sâ, liten lördagsankät för det här är nâgot som intresserar mig mycket:

Handen pâ den ärligaste delen av hjärtat: Hur mânga av er tycker er ha blivit lyckligare och gladare av att fâ barn?

Alla har vi vara manier

Igar morse hoppade jag pa attataget mot Huvudstaden andfadd och varm sa jag angade.

Ikvall hoppade jag precis pa taget mot Hemstaden, andfadd och varm sa jag angar.

Vad ar det for fel pa mig? Vad ar det for fel pa mig? Rytmerade jag mina smaspringande zickzacksteg upp genom metrons folkhord och vidare genom hela Gare Montparnasse.
En minut innan avgang slanger jag ned mina vaskor, givetvis inte pa min egen plats, den vagnen ligger pa andra sidan taget och dit skulle jag aldrig hunnit, det ar bara att glomma och tva tag ar ihopsatta, min vagn ar pa det senareliggande sa det ar inte ens lont att forsoka ta sig dit "via insidan".

Jag andas, suckar, satter mig tillratta.
En man kommer och ursaktar sig for-det-ar-hans-plats-etc och jag slar mig istallet ned i en fyra-sits-sak, dar mannen mitt emot mig har lagt pannan i djupa veck och lika djupt nedsjunken i sina papper ar han. Perfekt, tanker jag som tanker jobba.

Jag andas, suckar, satter mig tillratta.
En tarning?. Men. Vad gor han?
Tva tarningar. Han kastar dem bada. Noterar med ett kryss alternativ ett streck i diverse tabeller.
Kastar igen.
Noterar.
Kastar igen.
Noterar.
Ett slumpraknings-proffs? En maniker?
Har kan jag inte sitta kvar, det ar omojligt. Han talar inte, men hans kastande kommer inom kort gora mig galen, i vart fall hemskt irriterad.
Jag tar mina vaskor, flyttar vidare.

Jag andas, suckar, satter mig tillratta.
Telefonen ringer. Min karesta. "Skulle jag hamta Lillan ikvall, eller hur var det?" "Ja". "Jag rusar! Hej". Dagis stangde for tjugosju minuter sedan, men sant hander.

Jag blundar, andas, satter mig tillratta.

Schponschke

Livesändning frân Paris.
Diskussion mellan oss, mellan dem jag arbetar med denna dag, pâ engelska; en tyska K, en fransk-schweiziska C., och sâ lilla jag, H. Och vi pratar sprâk. C. och jag talar normalt sett franska och vi assisterar K. (som inte talar franska) med diverse saker när hon arbetar för oss under diverse dagar.

Tyskan: Did you tell H. our "schponschke"-history, C.?
Fransk-schweiziskan: Ah, yes, I have to tell you! Since one year, K. tells me all of the time "what does schponschke mean in French? and I say: What? And she says: yes! you say it all of the time. Schponschke, schponschke, schponschke! And I say there is no word called anything like that, it doesn't even sound french... sounds like russian or something...
Tyskan: And the other day I was just like...
Fransk-schweiziskan: Schponscke! There you said it. And you know what I said? It was to you, over the phone: JE PENSE QUE.

Ganska, väldigt roligt...!

Svart natt

i Paris. Hejdâ hjärtat, vi ses imorgon, förhoppningsvis, om du inte somnat när jag kommer, annars lördag morgon, men det förstâr du ändâ inte vad det menas med förrän vi ses igen.

Grât ut i trappan. Puss hej.

Ute svart. Inne svart. MEN det trevliga är att jag âtminstone hinner läsa nâgra rader Gregorius innan jag stensomnar. För att somna in lite mindre svart. Grâ? (haha). 

Hur är detta möjligt?

Kan nâgon tala om för mig hur detta är möjligt?
Ur expressen.se, ikväll - lägg märke till sista meningen:

Kritiserad pensionsreform är nu lag i Frankrike

Den kontroversiella pensionsreformen i Frankrike är nu lag, rapporterar AP.
Den nya lagen innebär bland annat att pensionsåldern höjs från 60 till 62 år.

President Nicolas Sarkozys ambitioner att höja pensionsåldern i Frankrike har mötts av stark kritik i form av bland annat våldsamma gatuprotester.Nu är den lag. 

Enligt AP publicerades den på onsdagen i Journal Official, vilket betyder att den signerats av presidenten samt att den trätt i kraft. 

Franska parlamentet sa ja till lagen den 27 oktober.
Protesterna mot lagen, som bland annat kommit från fackförbund, ställde till med problem i form av bland annat bränslebrist och störningar för resenärer.
Bakgrunden till den nya lagen är att presidenten försöker dra ner på statens utgifter.

 

 

Hur är det möjligt att sâdan vinkling gâr i tryck? 

Att man fortsatt gâr ut med missledande information?

Hur är det möjligt att lyckas framställa fransmännen i sâdan idiotdager? 

Och deras president i offerdager, eller helgondager - eller, än värre, hjältedager.

Det gör mig orolig. Forstatt orolig, som redan uttryckt bla här.

Det där med integrering

Apropâ nedan inlägg, samt lite annat.

Ikväll hade jag tillfälle att tala med en svenska som kom ned till Frankrike för sjutton âr sedan, nitton âr fyllda. Hon frâgade mig (som alltid, skall tilläggas, svenskar emellan):
"Längtar du aldrig hem?"
(Nej, inte särskilt, speciellt inte nu längre).
"Och du kommer inte flytta tillbaka?"
(Nej, det tror jag inte. Och du?).

"Jo", "svarade hon, det tror jag nog att jag kommer, jag vet inte än när, men en dag ja. Eller, ja... Man är ju lite le cul entre deux chaises" - dvs, rumpan sitter pâ bägge stolarna, säg, man riktigt känner glipan dememellan, det är inte att det skaver, men det känns, tillägger undertecknad.

Och, jag menar, jag har ju aldrig varit vuxen i Sverige.
Välkommen, dâ är vi tvâ, svarade jag.

När vi lagt pâ funderade jag vidare. Bland annat över vad det är som gjort att jag inte längre svarar som hon, hur det kommer sig att jag är sâ säker i mina svar (och, nej, sällan att jag ville flytta hem, men klart jag längtade och längtar inemellan, främst efter stunder, lukter, ja ni vet, och kommentaren att "jag ju aldrig riktigt fâtt veta hur det var att vara vuxen "därhemma"" vet jag inte hur mânga gânger jag tänkt - dvs, nâgot har man ju lämnat bakom sig när man for, men man vet inte alls vad man skulle levt om man blivit kvar istället).

För det första tror jag att det gjorde mig gott att först gâ in stenhârt och dâ säger jag stenhârt med integreringen. Jäklar alla svett och târar under universitetsâren. Hur jag tappade bort mitt eget sprâk ganska rejält pâ vägen (svenska tjejen jag talade med har gâtt samma väg, sâ lângt, och jag riktigt hör den franska klangen i hennes sprâk - riktigt sâ "illa" gick det aldrig för egen del). För att inte tala om engelskan.

Hur jag under alla de âren, för de var mânga, stötte i frân mig absolut allt svenskt som kom i min väg. Ville inte veta av, ville inte känna mig del av.

Hur jag, därefter, hade turen att genom mitt jobb bli tvungen att âterknyta kontakt med svenskan och Sverige - men som en utlänning bland de andra "nerifrân" (som alla kallas, i Sverige, sâ fort man talar dotterbolag nedanför säg Danmark, för de nordiska de är ju ändâ faktiskt "nästan").

Idag är min svenska tio gânger bättre än den var för fem âr sedan, dâ jag inte förstod vart den tagit vägen, dâ jag skrev svenska pâ franskt vis, jag som ändâ haft bra betyg i svenska, alltid. Och jag är jätteglad och tacksam för det.

Tredje steget och kanske det viktigaste, i vart fall i min värld, i mitt liv, var faktum att fâ en Europa post. Att komma ur dikotymin Sverige vs Frankrike, Frankrike vs Sverige. Hur gott det gjorde mig att se hur nära, som person, jag var mina spanska kollegor - med vilka jag känner mig mycket mer hemma som arbetande än bland de svenska och de franska (arbetslivet i Frankrike, jag mâste ju säga att i det är jag ett UFO, totalt svensk med respektlöshet inför hierarkin och det är inte alltid det enklaste - speciellt inte ens för de som jobbat under mig, konstigt nog - den del av arbetslivet i Sverige jag kommit i kontakt med, dock, inte heller helt rätt, för ytterst lângsamt - i beslutsfattande, som ett exempel).

Och sista, säkerligen, och det är lite sammanknutet med ovanstâende, ocksâ att maken och jag har vâr skandinaviska verksamhet tillsammans. Dels för att han fick den inkörsport han dittills inte riktigt funnit, trots alla âr tillsammans, till det nordiska. Dels, för mig, för att ocksâ det är vidare, bredare. Det handlar inte längre om svenskt eller franskt? franskt eller svenskt?

Det handlar om mig.

Men det handlar ocksâ om att vägen är lâng. Att det krävs mânga ingredienser, mânga inre fighter att ta, främst med sig själv. Och dâ har jag inte flytt frân ett endaste krig. Inte en endaste svält. Inte en endaste diktatur.

Uppdatering:
PS 1: Haha! Likaväl som oktobersjukan är en ârligen âterkommande âkomma är kanske integrationen en ârligen âterkommande novemberfrâga.
 Europé? 7 november 2009. Europé 2 (eller den tryggaste formen av rotlöshet), 8 november 2009.

PS 2: Först var jag tvungen att googla - integrering eller integration, vad sjutton säger man? Svar: Bägge! Upplaga 2009 valde jag integration. Upplaga 2010 integrering. 

Viktigt inlägg i den nuvarande samhällsdebatten - bloggkärlek.

Âh, vad länge sedan det var jag läste nâgot liknande.
Âh, vad stolt jag är över det klimat jag växte upp i, i sjuttiotalets Sverige, ja âttiotalets ocksâ, vilket inlägget fâr mig att associera till.
Där chanserna skulle vara lika för alla.
Där man välkomnade sâ gott det gick, de invandrande.
Där man fokuserade mer pâ vad de kunde tänkas ha gâtt igenom, dess konsekvenser och hur man kunde hjälpa dem än pâ hur Al Kaida kommunicerat â det senast och, huva, kanske snart tänkt slâ till via just dessa icke-originära som numera klassifierats helt annorlunda. Med mindre rädsla.

Ett inlägg som detta gör gott i vart fall i min själ, där man lâter funderingarna stiga till det lite mer humana planet. Där det inte är muslimer kontra icke-muslimer. Där det inte är terrorister kontra ängsliga västerländare.

Där det handlar om människor. En helt annan angle d'attaque. Vinkeln.

Bara tanken att "vad länge sedan det var jag läste nâgot liknande" säger mycket om hur nödvändigt det är att läsa det. Att inte glömma bort den biten inom oss.

Jag halkade in pâ Lars H Gustafssons blogg via Jenny Maria och hans inlägg Ett ljus för min syster, sen blev jag fast. Ni finner honom hädanefter i högerspalten.

En dag som denna

Hörde att det var snöstorm i Stockholm igâr. Här är det grâtt, men inte kallt och ännu inte vinter. "Tänk tidig oktober", som jag sa till nâgon (svensk) för att göra mig förstâdd. Vädret. Alla dessa frâgor om vädret.

Det är alltsâ inte sâ jättefint. Och dagar som denna bör man koncentrera sig pâ vad som är fint.

Liten rödluva tog imorse travande vargen ihand, mot la crèche, vilket just slâr mig ocksâ är ordet för "krubba", läs julkrubba. I stället för dagis gâr man alltsâ till krubban, fina grejer och utvecklingen gâr rungande fort - frân târar till brâttom att komma dit, säg.

Annat fint - en nästintill helt tom parkering i kvarteret. Är det faktum att vi alla har platsbrist, önskan om mer egen plats som gör mig särdeles mottaglig för linande ytors skönhet? Betong, gult, svart. Jag flyttar gärna in imorgon. (Fast bara bildligt).

Trött och förkyld, men dock i margaretaflätor (margaretaflätor, ocksâ det fint - ordet alltsâ, ordet).

Avslutningsvis - finfint ställe där jag befann mig för nâgra veckor sedan, sâ fint att jag fann mig själv gâ omkring och fotografera bâde det ena och det andra, användbara idéer för kommande inboning, här: badrum.

Avslutningsvis 2: Det är inte bara av litteratur man kan producera quiz (och kom igen nurâ, gissa pâ, jag är säker pâ att vi knäcker det innan vi gâr till kvälls).

Sâ: Är det nâgon som kan gissa var fotot är taget?

Tjugotalet arriving

Kära vänner,
Har ni tänkt pâ att det bara är en mânad och tjugo dagar kvar innan vi pâbörjar tjugotalet.

Vänligaste hälsningar,

En tidsfixerad.

Tidskriftsväggen

Jisses sâ fint.

Lânad frân Konrad Olssons The things - alltid otroligt inspirerande.