Alla har vi vara manier

Igar morse hoppade jag pa attataget mot Huvudstaden andfadd och varm sa jag angade.

Ikvall hoppade jag precis pa taget mot Hemstaden, andfadd och varm sa jag angar.

Vad ar det for fel pa mig? Vad ar det for fel pa mig? Rytmerade jag mina smaspringande zickzacksteg upp genom metrons folkhord och vidare genom hela Gare Montparnasse.
En minut innan avgang slanger jag ned mina vaskor, givetvis inte pa min egen plats, den vagnen ligger pa andra sidan taget och dit skulle jag aldrig hunnit, det ar bara att glomma och tva tag ar ihopsatta, min vagn ar pa det senareliggande sa det ar inte ens lont att forsoka ta sig dit "via insidan".

Jag andas, suckar, satter mig tillratta.
En man kommer och ursaktar sig for-det-ar-hans-plats-etc och jag slar mig istallet ned i en fyra-sits-sak, dar mannen mitt emot mig har lagt pannan i djupa veck och lika djupt nedsjunken i sina papper ar han. Perfekt, tanker jag som tanker jobba.

Jag andas, suckar, satter mig tillratta.
En tarning?. Men. Vad gor han?
Tva tarningar. Han kastar dem bada. Noterar med ett kryss alternativ ett streck i diverse tabeller.
Kastar igen.
Noterar.
Kastar igen.
Noterar.
Ett slumpraknings-proffs? En maniker?
Har kan jag inte sitta kvar, det ar omojligt. Han talar inte, men hans kastande kommer inom kort gora mig galen, i vart fall hemskt irriterad.
Jag tar mina vaskor, flyttar vidare.

Jag andas, suckar, satter mig tillratta.
Telefonen ringer. Min karesta. "Skulle jag hamta Lillan ikvall, eller hur var det?" "Ja". "Jag rusar! Hej". Dagis stangde for tjugosju minuter sedan, men sant hander.

Jag blundar, andas, satter mig tillratta.