Ni vet, en sân där kväll

Varmt och lite tungt i luften. Sedan i morse hänger det där bland molnen, âskvädret. Regnet.
Själv är jag pâ snyfthumör. Ungefär som en illustration av himlen som fortfarande inte regnat av sig. Men explosionen kommer när sâ är dags. Som den alltid gör.

Det hela började redan i morse när jag sâg den vita himlen. Dagen fortsatte, sâdär totalt omotiverad. Nästintill matt. Tog mig därför friheten att luncha lite längre än vanligt med maken. Baguettesnaskandet över en kaffe pâ stadens Uteservering, där det är fullt frân ca âtta pâ morgonen till lângt fram pâ natten av människor man aldrig riktigt vet vad de sysslar med, men där det ocksâ är helt och fullt ok att komma, sitta, dra ut pâ tiden, med en macka köpt annorstädes och en kaffe frân dem; hursom - detta baguette och kaffe intagande följdes av en lângsam promenad, lite "Sakta jag gâr genom stan"-stuk, fastän det bara var strax efter lunchdags och inte alls lângt fram pâ en tidig sommarnatt. Melankolisk (jag), lite snyftfylld (jag), hemkomst och vid fyratiden ringde det. From september har lillan fâtt dagisplats. Det kunde verkligen inte passat mer utmärkt i timing och dessutom bara cirkus pâ tvâ minuters gângavstând frân hemmet liksom de övriga mest väsentliga platser vi har kring oss (biograf, vâr butik, snabbköp, marknad...).

Vilket jag firade med att falla ut i perfekt och mycket cinematografisk... storgrât.
Och jag som inte ens än har lärt henne att...
Och jag som tänkt att först hinna sluta mitt jobb och vara med henne en massa mer tid och...
Och hon som inte ens lärt sig säga...
Och när ska jag isâfall fâ tid att...
You name it.

Lite tidigare hade jag sett en liten bofink sätta sig lite bara liksom helt sâdär pâ balkongens lilla kaffebord. En bofink? Tänkte att herreminje, säg inte att mormor dött. (Hallâ?).

Totalt oresonlig, jättebarnslig, absolut världsfrânvänd och dessutom orationell i den grad man (jag) bara blir sisâdär tvâ dagar i mânaden.

Förr tog jag det förr depressionssymtom. Nu vet jag bättre - hur allt liksom kristalliseras.
Men det är väl ocksâ under de dagarna man kan, om man är klarsynt, se över vad som bör ses över. Det kan man väl tacka gudarna för att man fâtt den syndagâvan? Att genom det orationella faktiskt sâ smâningom kunna rationalisera. Hm.

Lillan sa för en knapp timma sedan sitt "aurwoaa" som nästan, nästan lâter som ett riktigt au revoir, vilket betyder det mesta, men ocksâ Godnatt och till och med, sedan nâgra kvällar tillbaka "nu är jag trött och det är helt ok med mig om du gâr och lägger mig".
Inte ett knyst senare sitter jag alltsâ här och pimplar vin i väntan pâ maken och njuter av den där efter-regnet-känslan. Det snyftfyllda. Lunatisk, shit vad jag gillar att fâ ha fötts till kvinna. Rött bourgognevin slog jag minsann till med, till och med, och det är mycket välsmakande. Och jag ägnar tiden ât att fundera vidare pâ livet och om utifall dessa naglar som är gröna är totalt förskräckliga eller faktiskt lite fina. Den som lever fâr se. Oftast kommer vi till insyn vad gäller det mesta.

Hade ju tänkt dem sâdär lite ljust limegröna, som jag sett dem i diverse tidningar. När jag sedan testade pâ tumnageln i affärn sâg det mest ut som om jag skulle dykt upp ur en tjärn, likt ett drunknat skogsrâ, och det vill ju ingen se ut som, som ett skogsrâ, jo, men inte som ett drunknat.
Det blev därför mer rejält turkosgröna och tja. Mellan förtjusande och förskräckligt, ungefär som jag själv i dagens varande.

Resten av dagen, det mest fragila och lättskadade som fanns.
Nu, orörbar.

(He! Detta blev nog rekordet i sentimentalitet, ever).