Rapport från vildmarken, del 2 - drängen som blev poet, bland kantareller och fågelsång

"Värmlann ä ett lannskap mella Sverg å Nôrg, där mang ha skratt ihjäl sä å mang ha dött i sôrg".
Citatet är hämtat från dikten "Värmlann, 1990" av Gunnar Ehne, folkkär diktare på värmländska i den bästa bemärkelsen. Länge höll han diktandet hemligt och det där med att vara poet upplevde Gunnar Ehne som något lite o-manligt, berättar han i en intervju med Sveriges Radio Värmlands Lars-Erik Ohlsson. Som man om man vill kan lyssna till här.

Vi kommer precis hem från svampplockning. Lillan, min syster, min mamma och jag. Vi gick där, gummistövelklädda, bland aspar som dallrade, granar som brusade, myror och mossor och lavar - annars tystnad.
Och skogslukt. Jord. Barr. Kottar.

Som vi alltid gjort, höll jag på att säga. Få upplevelser sätter sig så till den grad fast i minnet som naturupplevelser - detta är beviset, för säg att det blev en tur var sommar, som små. Känslan av igenkännande är det gånger tio. Och var gång tänker jag hur skogspromenaderna - svampplock och blåbärsplock - att bara höra sina egna steg, att tappa bort varandra, lite, få gå och ropa efter varandra, något, tar fram poeten i en. Ingen slump, alla dessa värmländska poeter, tro mig.

Detta var Lillans första. Min mormor orkar inte gå med längre, hon vare sig ser eller hör tillräckligt. Men hon vet precis vad vi talar om, när vi berättar för henne då vi är tillbaka.

Och var gång tänker jag på honom, Herr Ehne, när jag känner mossan under händerna, när jag dröjt mig kvar lite, lite efter de andra, för att känna mig ensam i det stora.

En liten människa, enligt honom själv, som med värmländska ord satt just ord på det där stora, som en verkligt stor man. Kvällsböna är nu bara ett exempel. Och det slår mig just i skrivandets stund, hur väl detta sammanfattar vad jag flera gånger försökt komma fram till, när det gällt Sveriges förhållande till religionen. Ehne gick aldrig ut för att vara en religiös poet. Snarare skogarnas. Hur det som kallas "Gud" går hand i hand med skogarnas tystnad. Med mossan och älgarna. Nästintill ett glissement de sens som man säger på franska, hur ett ords ursprungliga mening "glidit mot" en annan betydelse och tillslut så till den grad att det fått en ny mening. Liksom våra psalmer blivit mer än religiösa. Liksom, ja, ni vet. Kvällsböna, alltså.

Har du nôn skog i din himmel, du Gud.
Te gå i en finen kväll.
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell.

Vi hörd fôll om gröna änger
om söer mä vita ull
Musik ifrå harpas stränger
å gater gjord uttå gull.

Men ja skull nock int trives mä då där,du Gud.
Du vet ja ä blyg å rädd.
Dä låter så fint på nô vis, du Gud
å ja ä int tocken klädd.

Kanske du tycker ja tarjer å fråger
men dä här ä noga för mej.
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger
ska ja ta't sôm dä ôpp när dej.

Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsång
när dej i all evighet