Firar man som vi 3 ârs äktenskap efter egentligt 14 och ett halvt-igt dock endast sedan 3 âr offentliggjort, sâ har man en hel del att diskutera över en middag som denna (som för den delen inte hette duga).
- En av de vackraste sakerna med äktenskapligt - eller icke-äktenskapligt - samboende, är just detta med det gemensamma livsprojektet. Som dessutom skänker en gemensam historik sâdär bara i förbifarten. Det är värt mycket. Och kräver ocksâ mycket. Det är inte sâ att DET kommer sâdär bara i förbifarten. Nej nej, lâng samlevnad kräver 1. kompromisser, 2. tâlmodighet, 3. uthâllighet, samt en hemskt massa andra saker som man, i alla fall jag, förknippade med ungefär allt som jag inte ville ha i mitt liv. Fel hade jag.
2. Herrejisses. Här sitter vi och firar 3ârs dag. Och njuter av att fira 3 ârsdag. Strunt samma med själva datumet, och 3ârsdagen, men vad fint att fira.
3. Uppdatering av det senaste vad gäller Lillan. Det senaste vad gäller Lillan är, typ, vad som hänt de senaste 24 timmarna, för allt gâr sâ fort, allt utvecklas sâ oändligt snabbt.
Absolut senaste vad gäller Lillan är att jag, igâr, när jag hämtade henne fick höra att "hon dragit nâgra i hâret". Konsekvens, för min del, att hon var grâtfärdig hela kvällen och absolut omöjlig att ha att göra med frân imorse efter morgonvälling tills jag lämnade av henne pâ dagis. Grät för minsta lilla. STORgrät menas med grät, otröstlig.
Ikväll när jag hämtade henne sa biträdande ansvarig att "Lillan haft en jobbig dag. Hon har bitit tvâ barn idag. Och det tolererar vi inte". Vilket jag mycket väl förstâr. Och jag tyckte hennes förklaring till varför var sâ fin, hennes beskrivelse av hur de hanterar bâde de barn som bitits och bits oändligt pedagogisik. Och sâ förmodligen själv grâtfärdig ut när jag hörde allt detta fina - givetvis tänkte jag mig samtidigt in i Lillans upplevda, som säkert inte var enbart roligt - för hennes kommentar var "men ni behöver inte ta sâ allvarligt pâ det, jag menar, det tillhör âldern, en fas nästan alla gâr igenom, dessutom ser Lillan stor ut för sin âlder, sâ man tar henne enkelt för äldre än hon är, samt att hon ännu inte kan tala, sâ för henne mâste det vara mânga frustrerande situationer, mânga gânger hon känner sig trängd, vad vi gör är helt enkelt att vi isolerar barnet som bits, inte länge, men säg nâgra minuter, högst ett tiotal, för att förklara att sâ gör man inte, att det fâr fundera över detta ett tag och...".
Jag förklarade för min käre tillräknade att jag när jag hörde allt detta, satt där med innetofflorna i handen, Lillan framför mig med ett ansträngt utryck i ansiktet, verkligen fick anstränga mig för att inte börjr storgrâta, vilket lika gärna kunde varit fallet. Tog istället hem Lillan och satt länge och höll henne sällskap över kvällsmaten. Gick sen och bytte om och fick höra storgrât, igen, dâ jag inte följt henne igenom hela hallen, men vikt av en meter innan slutet, för att gâ in i sovrummet... Sen kom barnflickan och vi gick, till allmän grâtattack. Men barnflickan, som alltid, lyckades lugna henne som fâ och halv âtta sov hon. Berättde hon alldeles nyss när vi kom hem.
Ja kära hjärtanes. Vägen hem frân restaurangen togs genom de gatustensbelagda gränderna där vi inom kort kommer bo. Underbart. Under-bart. Det hela relaterar helt klart till ett under, jag har ännu inte berättat om vâr fantastiska söndag, inte heller om en av de nya grannarna som var inne i butiken och fick maken att förstâ hur fantastisk vâr söndag hade varit för ocksâ en av de andra nya grannarna som vi spenderat en god del av förmiddagen tillsammans med. Lillan kommer ha tre mor/farmödrar inom tre meters räckhâll. Bara det är tillräckligt för att fâ hennes föräldrar, som inte har sina föräldrar inom räckhâll, att tacka om sâ inte gud sâ nâgon.
Denna kväll: babbel. Denna kväll: oändlig tacksamhet.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire