Inte redo att lämna Världen

Haha. Linda Skugge tar upp livsdilemmat nummer ett man sâ lätt hamnar i i storstan (läs huvudstan?): att inte vara redo att lämna Söder. Man skulle kunna skriva en hel bok om fenomenet Inte vara redo att lämna Söder.
Alla dessa âr i Paris. När man inte kunde förstâ hur folk inte kunde bo i Paris. Hur allt var Paris. Världen var Paris. Hur man inte skulle kunna leva nâgon annanstans - hur kan man lämna Världen bakom sig?

Och nu, alltsom oftast, tänker jag: Stackars Parisare. Som blev kvar, och inte har tillgâng till allt det jag nu har runt mig - som man inte ens vet existerar när man bor i Världen.

I Världen kämpar man för att överleva i världen. Man betalar skyhöga hyror, köpa kan man glömma. Man slâss, ständigt, om sin plats. Sin rätt till plats. De överfyllda metrovagnarna, den eviga symbolen. Ens litenhet i det stora. Ens individuella existentiella rättighet som ickesjälvklarht i metropolen. Klart man dessutom under de omständigheterna mâste förkasta omvärlden, ickevärlden. Det är ju det förkastandet som gör att Världen fungerar.

DOCK är jag fantastiskt tacksam över alla âr jag inte kunde tänka mig nâgonting annat. Dels för att det fick mig att lära mig sâ mycket, uppleva sâ mycket. Och det är en jäklans känsla, dessutom, att leva i Världen.