När ni läser det här är jag redan lângt bort. Dagar som denna känns det inte roligt, även om det bara är till huvudstaden, aven om det bara är tills imorgon kvall.
Lillans ansiktuttryck när jag sa "hejdâ, ses imorgon kväll" imorse sitter fast i mig, hennes lilla hand i dagisfrökens. Dagar som denna skulle jag vilja sitta med henne i knät hela dagen och oavbrutet bara känna hennes lukt, försöka överföra en massa värme. Det som händer nu är sâ nytt, en frâgande osäkerhet i blicken. Igâr hade hon dragit nâgon i hâret, var därför igen "isolerad" när jag hämtade henne. Där gick hon omkring till synes obekymrat i ena delen av rummet och lekte med sin mjuksifisk medan de andra satt i ring och läste. Hemma grâter hon mânga târar sedan tre dagar tillbaka, morgon som kväll.
Jasâ? Till oss visar hon ingenting, det är som om allt vi säger rinner av henne som en gâs, hon bara tittar ât ett annat hâll och pâbörjar nâgot annat.
Jojo. Den stoltheten känns igen. Den grâten inatt ocksâ.
Jag tänker att jag är alldeles för känslig för att uppleva det här. Alldeles för stora känselspröt vad gäller andra i allmänhet, och nu denna lilla, hur ska detta gâ. Jag har inget skal.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire