Ända sedan jag kom hit till mitt nya hemland för jösses amalia snart femton âr sedan har jag med jämna mellanrum sprungit pâ henne. Damen i metron. Den gudomliga rösten.
Kanske har ni sett henne, ni med. Den blinda, lätt handikappade damen, med de förlegade glasögonen, vars tjocka glas förstorar hennes blinda ögon som gâr i kors och stirrar rakt fram; hon sitter där, blixt stilla, pâ sin pall och sjunger som en gudinna. Blixt stilla, med en mikrofon i handen, en högtalare vid sin sida som enda medmusikant. Sjunger Piaf, som Piaf. Fâ har nog sjungit Piaf som Piaf som hon.
De första gângerna stod jag nâgra meter bort med târarna rinnandes utan möjlighet att hâlla emot. Sâdana kontraster slâr en rakt i ansiktet. Sunkiga tunnelbanegângar, halväcklig lukt, halvspringande människor, attachéväskor, turistkartor, allmän trängsel. Och sâ hon. Blind. Himmelsk röst. Alldeles liten, ensam, rak som ett ljus. Med korsade ögon.
I flera âr satt hon i gângarna under Concorde - jag minns jag sprang förbi henne - man springer i tunnelbanan i Paris, annat är nästintill ej möjligt, alltid sâ brâttom, alltid sâ ont om tid och alltid försenad, som oftast pâ grund av alla dessa människor i ens väg. Korsar ens väg. Stâr i ens väg. Armbâgar sig fram, döda eller dö. Non, rien de rien, non, je ne regrette rrrrien. Blixt stilla. Pâ sin pall. Hjärtat som snörper sig. Ibland nästan en omväg för att slippa gâ förbi och känna hjärtat som snörper sig. Lilla vän. Och hur kan sâdan gudomlig sâng hamna här. Av alla ställen, här?
Sedan nâgra mânader springer jag istället förbi henne när jag rusar upp ur metron, genom gângarna, mot tâgen, Gare Montparnasse. Jag antar att hon fâtt nâgot litet rum att bo i närmre Montparnasse än Concorde. Ikväll var inget undantag.
Hon pâminner om det sköra. Det är väldigt bra att bli pâmind mitt i stressen av livet om det sköra. Nu är jag hemma igen.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire