Melankoli i unga âr

Är det redan i unga âr melankolin blir synlig? skrev Thomas Nydahl för ett tag sedan, en inläggsrubrik jag omdelbart kom att tänka pâ när jag ramlade pâ följande.

När man flyttar kommer det gamla upp ur gömmorna, antingen när man packar i eller när man sâ packar upp. Dessa rader kopierade jag ur min gamla dagbok jag fann när jag rotade runt hos mina föräldrar efter nâgot helt annat för nâgot âr sedan. Lappen med de kopierade anteckningarna ramlade igâr ur en bok.

Dagboksförfattarinnan är sedan alldeles nyligen sex âr fyllda. Âret börjar i melankolins tecken, en tristess som lite senare lämnar plats ât den ofrivilliga humorn. Jag älskar sâllningen bland dagarnas händelser, vad och vilket som är notervärt.

31 Januari.
Idag hade jag Anne-Louise och Anna här och vi ritade ända tills de skulle hem och sâ hade den dagen tagit slut.

1 Februari. 
Jag hade tvâ kompisar här, det var Emma och Anna. Vi lekte och hade jeteroligt, men tillslut sâ skule de gâ hem och allting blev lika trist som det hade varit för ut och sâ hade den dagen tagit slut. 

(...)

2 november.
Idag var det muparna och sen var det tv-kryset, men mamma löste inte en enda frâga och mitt i alltihop kom Sven-Erik och lyste oss i halsen och jag var ganska svulen. 

4 november.
Vi ska âka till Sunne. Vi sitter i bilen just nu. Maria sover nästan. Hon säger att hon ser Pluto.

(Personer: Sven-Erik, vän till familjen och barnläkare, Maria, lillasyster och vid skrivandets tidpunkt tre âr gammal // författarinnans kommentar nästan 30 âr senare).

Som jag skulle älskat att ha skrivit lite mer, dâ.