Är det verkligen sâ att gamla skolâr sätter sâdana spâr att man för alltid är märkt av dem?
Varje âr är det likadant, omprövningar. Alla gânger jag har sagt upp mig har varit september. Alla gânger jag bestämt att flytta har varit en följd av september. Alla gânger jag. I âr är inget undantag, jag försöker bara lâtsas att det är det, man mâste vara positiv här i livet, det har jag lärt mig och det är en bra lärdom, alltid se utmaningar, möjligheter, allt det där ni vet. Men men, behov av omstart är behov av omstart och det känns i magen, det utvecklas till târar, pâ sâ vis blir jag aldrig "stor", det är bara till att inse, barnsligt hätsk till uttrâkning. Det är bra att ha trâkigt ibland är bara en myt - det enda det eventuellt hjälper till är väl i sâfall att inse sitt behov av omstart. Och det är inte dâligt sâ. Och just nu är det starkt.
Igâr var vi till en av de större städerna vid kusten som vi besökt förut men nu bestämde det var dags att besöka igen, vem vet, kanske? Jag har aldrig tyckt om den mer än sâ, inte sett nâgot annat än en större stad, men inte en plats att bo pâ, leva i. Igâr kom vi dock in frân ett annat hâll, eller var det kanske ljuset? Eller var det kanske att sist vi var där var där ett tillfälligt tivoli installerat pâ katedralplatsen vilket bidrog till skrik och skrän och absolut inte för oss. Nu var där tomt; höstlöv i sen eftermiddagssol och riktigt vackert.
Där finns vad som inte finns här, en "lieu unique", ja den heter tom sâ Lieu Unique, modern konst institution, med en bar och restaurang i betong, en gammal usine som blivit konstinstitution (vilket börjar bli en nästan comme-il-faut, det är sant, alla moderna konstinstitutioner är nästan belagda i gamla fabriker med betongväggar, men det har sin charm, det har det). Det gjorde oss nostalgiska, först; sedan gav det mig mig istället energi (finns det nâgon större energitjuv än nostalgi, den mâste genast förvandlas till energi genom en kraftansträngning, annars är det kört).
För hur den nu än är, man kan inte ändra hela sitt liv pga en betongvägg, inte heller höstlöv i eftermiddagssol och förmodigen räcker inte en betongvägg lângt, inte att hâlla uppe ett helt liv. Men, pâ väg dit som därifrân stâr det mig uppenbart. Här behövs förändring - och inte en yttre, dvs inte ännu en flytt, inga uppbrott frân där vi är, men en djupare förankring till där vi är, jag behöver helt enkelt hitta tillbaka till det jag var för fem âr sedan. För fem âr sedan accepterade jag en totalförändring för att lägga grunderna till där vi är nu. Det är strax tid att lâta sig njuta av dit vi kommit.
Nu ska jag ta tâget in till huvudstaden. Det ska jag även torsdag och dâ blir det övernattning. Det där med hela veckor hemma är bara en myt, det med.
Trevlig tisdag!
mardi 13 octobre 2009
lundi 12 octobre 2009
Höstligt
Vaknar och det är alldeles tyst i huset. Eller snarare lägenheten. Sängen är varm och jag smyger upp, pâ târna, för att sätta pâ kaffet; stänger dörren till lillan pâ väg dit, vill inte att hon vaknar.
Det är en strâlande höstdag därute - det gula i träden blir oranget nästan rött i varm morgonsol, himlen är klar, hög och, tycks det mig, ren. Vi har turen att ha utsikt över en plats där det finns träd och lite längre bort rinner älven. Detta är en av orsakerna till att vi lämnade huvudstaden och installerade oss här. Att himlen i alla fall tycks oss renare. Den är alltid fylld av fâglar här, alla möjliga fâglar, hägrar, mâsar, givetvis ocksâ duvor, och änder, skorv.
Älskar höstdagar som denna. De kommer alltid som överraskningar och känns alltid lite som en present man fâr bara sâ där.
Och jag hoppas, hoppas, att lillan vill sova ett litet tag till sâ att jag fâr denna stund för mig själv, som ju har guld i mund. (Fâr dock skylla mig själv om den inte blir en längre sâdan, för det är ju inte helt tidigt).
Nu har jag ända till söndag till att njuta av att vara här pâ plats, pâ en och samma plats, pâ vâr plats. Och det, mina vänner, är värt sâ mycket.
Jag önskar oss alla en riktigt, riktigt trevlig mândagsmorgon.
Det är en strâlande höstdag därute - det gula i träden blir oranget nästan rött i varm morgonsol, himlen är klar, hög och, tycks det mig, ren. Vi har turen att ha utsikt över en plats där det finns träd och lite längre bort rinner älven. Detta är en av orsakerna till att vi lämnade huvudstaden och installerade oss här. Att himlen i alla fall tycks oss renare. Den är alltid fylld av fâglar här, alla möjliga fâglar, hägrar, mâsar, givetvis ocksâ duvor, och änder, skorv.
Älskar höstdagar som denna. De kommer alltid som överraskningar och känns alltid lite som en present man fâr bara sâ där.
Och jag hoppas, hoppas, att lillan vill sova ett litet tag till sâ att jag fâr denna stund för mig själv, som ju har guld i mund. (Fâr dock skylla mig själv om den inte blir en längre sâdan, för det är ju inte helt tidigt).
Nu har jag ända till söndag till att njuta av att vara här pâ plats, pâ en och samma plats, pâ vâr plats. Och det, mina vänner, är värt sâ mycket.
Jag önskar oss alla en riktigt, riktigt trevlig mândagsmorgon.
dimanche 11 octobre 2009
Födelsedagskalas
Vi var ditbjudna som efter halv fyra, eftersom de bägge paren i morse efter simmandet kommit fram till att E och G dâ kommer ha sovit middag, den ena mellan halv tvâ och halv tre, den andra mellan tvâ och tre, varje dag, och vilken tid sover X. middag? Det varierar, svarade jag, de dagar hon verkligen sover middag, vill säga, och inser nu i efterhand att jag redan dâ kände mig ungefär som i somras när vâra förbipasserade vänner förundrades över att X. fortfarande var uppe när klockan var efter nio och samtidigt var avundsjuka över att hon sov hela nätter och till resonlig morgontimma. Förundrad.
"Vi började prata i simbassängen förra veckan, efter att din fru sagt till mig att lâta E. hâllas och att det inte heller gjorde nâgot om hon drog X. lite i hâret, till följd av jag sagt till E. att sluta ta leksaken er dotter hade i handen",
säger E's mamma till min man över en bit kaka.
Tidigare pâ morgonen, i samma bassäng, gav en annan pappa sin son en tvâ minuter lâng lektion i att inte skvätta pâ folk, efter det att den lille ettâringen skvätt lite i förbifarten pâ mig och X. som redan var blöta.
Tillbaka till E's föräldrar, som inte använder sin balkong som är lika stor som deras vardagsrum, men utan de tusen leksaker och annat smâtt och gott som tillhör E. och som i vardagsrummet trängs med ett stort antal möbler, eftersom balkongen blir sâ dammig dâ det är trafikarbete pâ gatan nedanför och det ju inte är sâ praktiskt med en liten. Men det är synd att hon inte kan vara ute mer; neeej, E., nu var hon nära att ta ut boken ur bokhyllan igen.
När vi gâr hemât känner vi oss som ett revolutionärspar som gett sig den pâ att fostra en upprorsmakare. Men sâ är ju inte fallet.
Det fick dock bli en lâng omväg hem för att promenera av sig känslan av att ännu en gâng inte hittat riktigt hem. Och jag tänker att det är nog det här som kallas att vara överkänslig men det kan ändâ inte hjälpas att jag blir lite ledsen till mods av liknande upplevelser.
"Vi började prata i simbassängen förra veckan, efter att din fru sagt till mig att lâta E. hâllas och att det inte heller gjorde nâgot om hon drog X. lite i hâret, till följd av jag sagt till E. att sluta ta leksaken er dotter hade i handen",
säger E's mamma till min man över en bit kaka.
Tidigare pâ morgonen, i samma bassäng, gav en annan pappa sin son en tvâ minuter lâng lektion i att inte skvätta pâ folk, efter det att den lille ettâringen skvätt lite i förbifarten pâ mig och X. som redan var blöta.
Tillbaka till E's föräldrar, som inte använder sin balkong som är lika stor som deras vardagsrum, men utan de tusen leksaker och annat smâtt och gott som tillhör E. och som i vardagsrummet trängs med ett stort antal möbler, eftersom balkongen blir sâ dammig dâ det är trafikarbete pâ gatan nedanför och det ju inte är sâ praktiskt med en liten. Men det är synd att hon inte kan vara ute mer; neeej, E., nu var hon nära att ta ut boken ur bokhyllan igen.
När vi gâr hemât känner vi oss som ett revolutionärspar som gett sig den pâ att fostra en upprorsmakare. Men sâ är ju inte fallet.
Det fick dock bli en lâng omväg hem för att promenera av sig känslan av att ännu en gâng inte hittat riktigt hem. Och jag tänker att det är nog det här som kallas att vara överkänslig men det kan ändâ inte hjälpas att jag blir lite ledsen till mods av liknande upplevelser.
Flicklyx...
Det tog mig dryga tjugo âr innan jag började tillâta mig tjusningen att göra mig fin och bära klänning.
Det tog mig bra mânga fler att känna mig riktigt bekväm med det.
Det tog mig Oj sâ mânga fler innan jag tillät mig köpa sânt där riktigt onödigt och tjejigt, ni vet bara för att tycka man är värd det.
Men för nâgra dagar sen gjorde jag tvärtom. Man fâr dock vara dum i huvudet om man köper nagellacksborttagning av märket Chanel för nästan hundra kronor, när man kan fâ det för en tia eller i alla fall nästan nästan överallt. Men inte pâ en flygplats. Och har man flagande rött naggellack sâ har man och har man dessutom tänkt att man skulle ta bort det tjugotusen gânger innan man âkte och ändâ glömt det, sâ mâste man göra nâgot ât det.
Sällan har dock gesten ta bort naggellack varit sâ trevlig som den just var, nu igen, för andra gângen. Det luktar fantastiskt gott. Parfyrmerade naglar, det ni.
Man kanske skulle glömma fler saker lite oftare.
Lyxproblem, certes. Antar att alla noterar flitigt...
Det tog mig bra mânga fler att känna mig riktigt bekväm med det.
Det tog mig Oj sâ mânga fler innan jag tillät mig köpa sânt där riktigt onödigt och tjejigt, ni vet bara för att tycka man är värd det.
Men för nâgra dagar sen gjorde jag tvärtom. Man fâr dock vara dum i huvudet om man köper nagellacksborttagning av märket Chanel för nästan hundra kronor, när man kan fâ det för en tia eller i alla fall nästan nästan överallt. Men inte pâ en flygplats. Och har man flagande rött naggellack sâ har man och har man dessutom tänkt att man skulle ta bort det tjugotusen gânger innan man âkte och ändâ glömt det, sâ mâste man göra nâgot ât det.
Sällan har dock gesten ta bort naggellack varit sâ trevlig som den just var, nu igen, för andra gângen. Det luktar fantastiskt gott. Parfyrmerade naglar, det ni.
Man kanske skulle glömma fler saker lite oftare.
Lyxproblem, certes. Antar att alla noterar flitigt...
Speedy Gonzales - eller mamma är inte lik sin mamma, del 2
Jösses, klockan har redan hunnit bli tvâ, snart.
Väckarklockan ringde vid 9, snoozade i medvetslöshet om till 9.15, satte mig upp med ett ryck: shit, inte nu igen; upp med ett hopp, pâ med kaffemaskinen, medan den värmer upp sig, in i badrummet, ner med tvâ handdukar, älskling ska du med eller sover du vidare (zzz), okey, in till lillan som sover hon med och var har vi resten av grejerna, dricker mitt kaffe pâ ett stolshörn medan jag undrar om det verkligen är värt att väcka henne, skummar igenom nyheterna och trippar sâ och ser efter, jodâ, hon har slagit upp ögonen, sâ snabbt en flaska skak, skak, hon dricker den medans jag fâr i mig en andra kaffe, pâ med jackan, älskling, var stâr bilen?, asch, struntar väl jag i om vi blir sena: tjugo minuter av fyrtio är bättre än inga minuter alls, vi ses!
Smâspringer till bilen med ett pyamasklätt flickebarn pâ höften och brumm, sâ är vi iväg; det är dimmigt och höstligt och jag vänder mig om vid ett stoppljus och tittar pâ henne - .
Sju minuter senare slänger vi av kläderna i en hög och pâ med blöjbadbyxan. Vattnet är varmt och med sömn i ögonen ler vi mot varandra. När en mamma lite senare tittar pâ mig och säger "det kan inte vara lätt att göra iordning henne ensam och komma hit va?" svarar jag, jojomen, det är lätt som en plätt.
Läste för en kvart sedan med en rysning detta fina inlägg pâ en blogg jag just upptäckt (We Tell Ourselves Stories In Order To Live) och lyckas inte skaka av mig obehagskänslan det skänkte. Tonâr och komplicerade kompisrelationer. Inte enbart, men mânga.
Vi ska alldeles strax hem till lilla Emilie som vi lärde känna i vattnet förra veckan och som, tvâ och en halv mânad äldre än lillan, fyller âr idag, ett, och som bor alldeles precis intill, vilket jag tycker är toppen. Idag var mao andra gângen de träffades och än sâ länge drar de varandra i hâret, smâslâr varandra i ansiktet, och upptäcker varje minut hur det känns att finnas till.
Och jag bara hoppas att hon blir bättre än jag nâgonsin var pâ att vara egoistiskt stark under de där âren och att det är nâgot jag lyckas hjälpa henne med att bli.
Väckarklockan ringde vid 9, snoozade i medvetslöshet om till 9.15, satte mig upp med ett ryck: shit, inte nu igen; upp med ett hopp, pâ med kaffemaskinen, medan den värmer upp sig, in i badrummet, ner med tvâ handdukar, älskling ska du med eller sover du vidare (zzz), okey, in till lillan som sover hon med och var har vi resten av grejerna, dricker mitt kaffe pâ ett stolshörn medan jag undrar om det verkligen är värt att väcka henne, skummar igenom nyheterna och trippar sâ och ser efter, jodâ, hon har slagit upp ögonen, sâ snabbt en flaska skak, skak, hon dricker den medans jag fâr i mig en andra kaffe, pâ med jackan, älskling, var stâr bilen?, asch, struntar väl jag i om vi blir sena: tjugo minuter av fyrtio är bättre än inga minuter alls, vi ses!
Smâspringer till bilen med ett pyamasklätt flickebarn pâ höften och brumm, sâ är vi iväg; det är dimmigt och höstligt och jag vänder mig om vid ett stoppljus och tittar pâ henne - .
Sju minuter senare slänger vi av kläderna i en hög och pâ med blöjbadbyxan. Vattnet är varmt och med sömn i ögonen ler vi mot varandra. När en mamma lite senare tittar pâ mig och säger "det kan inte vara lätt att göra iordning henne ensam och komma hit va?" svarar jag, jojomen, det är lätt som en plätt.
Läste för en kvart sedan med en rysning detta fina inlägg pâ en blogg jag just upptäckt (We Tell Ourselves Stories In Order To Live) och lyckas inte skaka av mig obehagskänslan det skänkte. Tonâr och komplicerade kompisrelationer. Inte enbart, men mânga.
Vi ska alldeles strax hem till lilla Emilie som vi lärde känna i vattnet förra veckan och som, tvâ och en halv mânad äldre än lillan, fyller âr idag, ett, och som bor alldeles precis intill, vilket jag tycker är toppen. Idag var mao andra gângen de träffades och än sâ länge drar de varandra i hâret, smâslâr varandra i ansiktet, och upptäcker varje minut hur det känns att finnas till.
Och jag bara hoppas att hon blir bättre än jag nâgonsin var pâ att vara egoistiskt stark under de där âren och att det är nâgot jag lyckas hjälpa henne med att bli.
samedi 10 octobre 2009
Natur och Idé (Vandring i Berlin, i taxi, 2)
Carl Gustav Carus pâ Alte Nationalgalerie i Berlin. Jag hann som sagt dit; for med en taxi, snabbt, snabbt, för att ha nästan tvâ timmar framför mig innan stängning. Alte Nationalgalerie genomgâr renovering och man fâr sicksacka mellan metallstängsel för att komma fram till trapporna. Men det gör inget.
Det var det här som natten innan, tre glas champagne glad, fick mig att stanna upp. En reklampelare. (Andra gângen detta ord dyker upp pâ denna nystartade blogg; bägge gângerna lika oväntade för undertecknad, men effekten är ju lite komisk).
Här kommer det en vacker dag komma en bild pâ den, den förföriska reklampelaren, men först när telefonen funkar som den ska igen sâ jag kan skicka över bilderna och det gör den inte än.
Orangeröd text pâ svart botten, dessutom. Modernt snyggt.
Höstdagen ä fantastisk och friskt klar. Det är nästan sâ det ângar imma genom munnen pâ mig när jag springer upp för trapporna i min kjol och klackar. Första gângen jag gâr pâ museum arbetsklädd. I Frankrike säger man att man när man gör nâgot för allra första gângen fâr önska sig nâgot. Sâ det gör jag.
Utställningen pâgâr pâ tredje vâningen. Utställda i salen precis efter trapporna, 4 mâlningar av Carus bäste vän – Caspar David Friedrich, som mina landsmän samtidigt frekventerar i Stockholm.
De som läst hos Therese Bohman känner igen den här. Och mer om det kan ni läsa här, hos Therese. Jag har turen att fâ se den i verkligheten.
![]()
Sen kliver vi sâ in i Carl Gustav Carus värld. Innan att ens ha slängt en blick pâ hans verk blir jag ögonblickligen förförd av hans liv. Det finns nâgot i upplysningstidens inspiration och seklet som följde den som är fantastiskt. Alla stora män ägnar sig ât allt. Eller givetvis inte alla men mânga. Och det finns mânga som är vansinnigt kapabla att göra det.
Carl Gustav föddes under franska revolutionens âr: 1789. Redan som barn var han intresserad av anatomi, botanik och att teckna. Hans föräldrar försâg honom därför tidigt med en teckningslärare, som tog med honom ut pâ lânga, otaliga promenader för att studera naturen och först efter att ha lärt känna den bättre, mâla den.
Som nittonâring tog han examen i filosofi och medicin (jag skulle levt dâ, och varit man – vart tog dessa transversala examen vägen?).
1814, 25 âr gammal, blev han professor i gynekologi och utnämns ansvarig för förlossningssjukhuset i Dresden. 1816 var första gângen han ställde ut nâgot i tavelväg, fyra stycken, Akademin i Dresden. Ytterligare tvâ âr senare blev han vän med Caspar David Friedrich och inledde ungefär samtidigt vad som skulle bli en livlig korrespondens med ingen mindre än Johann Wolfgang von Goethe.
Blandat med mâlandet och läkarutövandet studerade och skrev han utan uppehâll. Mycket anatomi, botanik, zoologi (väldigt intresserad av paralleller mellan anatomi hos människa och djur).
1846 – Psyche. History of the development of the soul. Är det nâgon mer än mig som titeln inspirerar? Samt reste mycket. Bland annat, liksom Montaigne, 3 resor till Italien och likt en Rousseau ett stort antal botaniska studier i hemlandet.
Han fortsatte arbeta som läkare ända till 1867, dâ han 78 âr gammal gick i pension. Två âr senare: Död.
Förutom mâlningar och teckningar och skisser ställer Alte Nationalgalerie ocksâ ut bensamlingar och annat smâtt och gott som Carus levde med. Skelettbitar och kranier. Apoteksburkar i glas och stenar. Diverse metallinstrument. Car Gustav mâlade mer än 400 tavlor och drygt 1000 teckningar under sin levnad; vid sidan av dem böcker, studier, samlingar, resor, läkarutövande. 80 âr kan räcka väldigt, väldigt lângt, visst är det väldigt uppmuntrande? Han levde sitt liv enligt Art as the peak of Science. I like.
Carl Gustav Carus mâlande är av väldigt växlande kvalitet, mycket är rent ut sagt mediokert – landskap i solnedgâng, landskap i mânsken, det fattas bara lejon, tigrar och zebror för att göra pastischen fullkomlig.
Men sâ kommer de, höjdpunkterna. Väldigt fâ av dem finns tyvärr tillgängliga via nätet... Kanske kommer fler inom kort tack vare utställningen. Här kommer därför nâgra "näst bästa val", men det är ju â andra sidan inte dâligt sâ.
![]()
Pilgrim in a Rocky Valley
![]()
Blick auf Dresden von der Brühlschen Terrasse
![]()
Blick auf Dresden bei Sonnenuntergang - en av mânga botaniska vandringar runt Dresden
![]()
En av mânga teckningar - akvarell och bläck - frân Fingalgrottan
Och resten spelar liksom ingen som helst roll (solfläckarna, alltsâ, som Gunnar sâ fint uttryckte det). .
Efter att ha lämnat utställningen köper jag med en plansch att sätta upp hos lillan. Den frân reklampelaren. Samt ett antal vykort som minne av mina balansfunderingar i Berlin.
Vad jag inte hittar, tyvärr, är reproduktioner av det som kanske var allra bäst av det som ställdes ut: en serie kolteckningar, där Carus illustrerat Goethes Faust i 6 teckningar, i nära samarbete med Goethe själv.
Svarta som tusan och tvärtemot oljemålningarna extremt originella. Den enda jag lyckas finna som exempel ser ni nedan – men jag tycker inte att den lilla rutan alls âterger vad de gav där de hängde sâ det är nästan sâ att jag tvekar att ta med den. Men jag gör det ändâ, enligt den gamla tesen bättre nâgot än inget... (och, observera - inget av verken är bâgformade överst, det är bara nâgon som tyckt det var en bättre form en originalet...).
![]()
Carl Gustav Carus var dessutom vän med Alexander von Humboldt vars levnads äventyr är i samma romaneska stuk som CGC. Jag skulle levt dâ, som man, tänker man spontant; jag gjorde i alla fall.
Eller nu skulle varit som dâ, snarare, tänker jag nu och förstâr i skrivandets stund varför jag alltid känt dragning till tidigt 1800: innan alltför mycket specialisering och rationalitet. Men trots detta ganska mycket specialisering inom mycket, men inte allvetande expert i nâgot. Det skulle passat mig utmärkt, som handen i handsken. För det är ju ungefär sâ jag lever och vill leva mitt liv.
Till den som skulle vilja läsa mer om Herr von Humboldt skulle jag vilja rekommendera en mycket sympatisk nutida tysk roman av unge herr Daniel Kehlmann, som iscensätter en levnadstävling mellan Herr H och Carl Friedrich Gauss, matematiker. Världens mått är den svenska titel. Jag upptäcker i svenska-titel-sökandets stund att han fick PO Enquists pris 2008. Det mâste ju alltsâ innebära att han haft sin del av succé även i Sverige. Bra!
Det var det här som natten innan, tre glas champagne glad, fick mig att stanna upp. En reklampelare. (Andra gângen detta ord dyker upp pâ denna nystartade blogg; bägge gângerna lika oväntade för undertecknad, men effekten är ju lite komisk).
Här kommer det en vacker dag komma en bild pâ den, den förföriska reklampelaren, men först när telefonen funkar som den ska igen sâ jag kan skicka över bilderna och det gör den inte än.
Orangeröd text pâ svart botten, dessutom. Modernt snyggt.
Höstdagen ä fantastisk och friskt klar. Det är nästan sâ det ângar imma genom munnen pâ mig när jag springer upp för trapporna i min kjol och klackar. Första gângen jag gâr pâ museum arbetsklädd. I Frankrike säger man att man när man gör nâgot för allra första gângen fâr önska sig nâgot. Sâ det gör jag.
Utställningen pâgâr pâ tredje vâningen. Utställda i salen precis efter trapporna, 4 mâlningar av Carus bäste vän – Caspar David Friedrich, som mina landsmän samtidigt frekventerar i Stockholm.
De som läst hos Therese Bohman känner igen den här. Och mer om det kan ni läsa här, hos Therese. Jag har turen att fâ se den i verkligheten.
Carl Gustav föddes under franska revolutionens âr: 1789. Redan som barn var han intresserad av anatomi, botanik och att teckna. Hans föräldrar försâg honom därför tidigt med en teckningslärare, som tog med honom ut pâ lânga, otaliga promenader för att studera naturen och först efter att ha lärt känna den bättre, mâla den.
Som nittonâring tog han examen i filosofi och medicin (jag skulle levt dâ, och varit man – vart tog dessa transversala examen vägen?).
1814, 25 âr gammal, blev han professor i gynekologi och utnämns ansvarig för förlossningssjukhuset i Dresden. 1816 var första gângen han ställde ut nâgot i tavelväg, fyra stycken, Akademin i Dresden. Ytterligare tvâ âr senare blev han vän med Caspar David Friedrich och inledde ungefär samtidigt vad som skulle bli en livlig korrespondens med ingen mindre än Johann Wolfgang von Goethe.
Blandat med mâlandet och läkarutövandet studerade och skrev han utan uppehâll. Mycket anatomi, botanik, zoologi (väldigt intresserad av paralleller mellan anatomi hos människa och djur).
1846 – Psyche. History of the development of the soul. Är det nâgon mer än mig som titeln inspirerar? Samt reste mycket. Bland annat, liksom Montaigne, 3 resor till Italien och likt en Rousseau ett stort antal botaniska studier i hemlandet.
Han fortsatte arbeta som läkare ända till 1867, dâ han 78 âr gammal gick i pension. Två âr senare: Död.
Förutom mâlningar och teckningar och skisser ställer Alte Nationalgalerie ocksâ ut bensamlingar och annat smâtt och gott som Carus levde med. Skelettbitar och kranier. Apoteksburkar i glas och stenar. Diverse metallinstrument. Car Gustav mâlade mer än 400 tavlor och drygt 1000 teckningar under sin levnad; vid sidan av dem böcker, studier, samlingar, resor, läkarutövande. 80 âr kan räcka väldigt, väldigt lângt, visst är det väldigt uppmuntrande? Han levde sitt liv enligt Art as the peak of Science. I like.
Carl Gustav Carus mâlande är av väldigt växlande kvalitet, mycket är rent ut sagt mediokert – landskap i solnedgâng, landskap i mânsken, det fattas bara lejon, tigrar och zebror för att göra pastischen fullkomlig.
Men sâ kommer de, höjdpunkterna. Väldigt fâ av dem finns tyvärr tillgängliga via nätet... Kanske kommer fler inom kort tack vare utställningen. Här kommer därför nâgra "näst bästa val", men det är ju â andra sidan inte dâligt sâ.
Pilgrim in a Rocky Valley
Blick auf Dresden von der Brühlschen Terrasse
Blick auf Dresden bei Sonnenuntergang - en av mânga botaniska vandringar runt Dresden
En av mânga teckningar - akvarell och bläck - frân Fingalgrottan
Och resten spelar liksom ingen som helst roll (solfläckarna, alltsâ, som Gunnar sâ fint uttryckte det). .
Efter att ha lämnat utställningen köper jag med en plansch att sätta upp hos lillan. Den frân reklampelaren. Samt ett antal vykort som minne av mina balansfunderingar i Berlin.
Vad jag inte hittar, tyvärr, är reproduktioner av det som kanske var allra bäst av det som ställdes ut: en serie kolteckningar, där Carus illustrerat Goethes Faust i 6 teckningar, i nära samarbete med Goethe själv.
Svarta som tusan och tvärtemot oljemålningarna extremt originella. Den enda jag lyckas finna som exempel ser ni nedan – men jag tycker inte att den lilla rutan alls âterger vad de gav där de hängde sâ det är nästan sâ att jag tvekar att ta med den. Men jag gör det ändâ, enligt den gamla tesen bättre nâgot än inget... (och, observera - inget av verken är bâgformade överst, det är bara nâgon som tyckt det var en bättre form en originalet...).
Carl Gustav Carus var dessutom vän med Alexander von Humboldt vars levnads äventyr är i samma romaneska stuk som CGC. Jag skulle levt dâ, som man, tänker man spontant; jag gjorde i alla fall.
Eller nu skulle varit som dâ, snarare, tänker jag nu och förstâr i skrivandets stund varför jag alltid känt dragning till tidigt 1800: innan alltför mycket specialisering och rationalitet. Men trots detta ganska mycket specialisering inom mycket, men inte allvetande expert i nâgot. Det skulle passat mig utmärkt, som handen i handsken. För det är ju ungefär sâ jag lever och vill leva mitt liv.
Till den som skulle vilja läsa mer om Herr von Humboldt skulle jag vilja rekommendera en mycket sympatisk nutida tysk roman av unge herr Daniel Kehlmann, som iscensätter en levnadstävling mellan Herr H och Carl Friedrich Gauss, matematiker. Världens mått är den svenska titel. Jag upptäcker i svenska-titel-sökandets stund att han fick PO Enquists pris 2008. Det mâste ju alltsâ innebära att han haft sin del av succé även i Sverige. Bra!
La France va mal (forts pâ "Självmord pâ jobbet 1&2", samt pâ "France Télécom, forts").
I väntan pâ tâget frân flygplatsen ser jag det. Efter France Télécom är det Paris sjukhus som är reportageämnet. Ett tiotal självmord bara iâr.
Sjukhusen är sjuka av stress. Natten mellan 13 och 14 September tog en ung narkosläkare livet av sig pâ sitt arbetsrum. Under sommaren 2 misslyckade försök bland sjuksköterskorna. Tidigare iâr slängde sig en läkarsekreterare framför metron, en städare knivhögg sig själv i sjukhuskorridorerna och en annan hängde sig. Under förra sommaren var det en 34 ârig kvinna som hängde sig och vars familj nâgon mânad senare fick hennes innestâende 200 övertidsdagar utbetalda.
Samma Paris sjukhus har varit mycket omskrivna det senaste âret pga ett flertal fel i arbetet som lett till död. Redan dâ var det tal om utarbetning. Övertrötthet. Stress.
Men det är inte bara sjukhusen och France Telecom. Idag har vi självmord pâ alla förstasidor, inklusive ekonomitidningen Les Echos.
Pâ Charlie Hebdo’s förstasida: En teckning med en brevbärare framför en repögla. Fâr jag lov att presentera er nya personalansvariga.
Nyhetsstoff, en nation som tar död pâ sig.
Lördagsmys.
Men nu börjar vi närma oss nâgot intressant. France Telecom börjar mao likna ett exempel som ska upplysa om att andra finns, den isbergstopp jag utlyst tidigare, istället för endast mobbingoffer. Les Echos skriver idag att allt tyder pâ att riksdagen genom lagförslag kommer be samtliga större företag över 1000 anställda att se över de socio-psykologiska och stressrelaterade riskerna bland sina anställda, och det innan den 1 februari.
Det vore ju ett verkligt framsteg.
I landet med 35-timmars arbetsveckan.
I de mänskliga rättigheternas land.
Det är först när man nâtt botten man kan börja leta sig uppât. Om botten redan är nâdd är det ju faktiskt förvânande tidigt detta hände. Vilket är uppmuntrande och känns väldigt hoppfullt.
Sjukhusen är sjuka av stress. Natten mellan 13 och 14 September tog en ung narkosläkare livet av sig pâ sitt arbetsrum. Under sommaren 2 misslyckade försök bland sjuksköterskorna. Tidigare iâr slängde sig en läkarsekreterare framför metron, en städare knivhögg sig själv i sjukhuskorridorerna och en annan hängde sig. Under förra sommaren var det en 34 ârig kvinna som hängde sig och vars familj nâgon mânad senare fick hennes innestâende 200 övertidsdagar utbetalda.
Samma Paris sjukhus har varit mycket omskrivna det senaste âret pga ett flertal fel i arbetet som lett till död. Redan dâ var det tal om utarbetning. Övertrötthet. Stress.
Men det är inte bara sjukhusen och France Telecom. Idag har vi självmord pâ alla förstasidor, inklusive ekonomitidningen Les Echos.
Pâ Charlie Hebdo’s förstasida: En teckning med en brevbärare framför en repögla. Fâr jag lov att presentera er nya personalansvariga.
Nyhetsstoff, en nation som tar död pâ sig.
Lördagsmys.
Men nu börjar vi närma oss nâgot intressant. France Telecom börjar mao likna ett exempel som ska upplysa om att andra finns, den isbergstopp jag utlyst tidigare, istället för endast mobbingoffer. Les Echos skriver idag att allt tyder pâ att riksdagen genom lagförslag kommer be samtliga större företag över 1000 anställda att se över de socio-psykologiska och stressrelaterade riskerna bland sina anställda, och det innan den 1 februari.
Det vore ju ett verkligt framsteg.
I landet med 35-timmars arbetsveckan.
I de mänskliga rättigheternas land.
Det är först när man nâtt botten man kan börja leta sig uppât. Om botten redan är nâdd är det ju faktiskt förvânande tidigt detta hände. Vilket är uppmuntrande och känns väldigt hoppfullt.
Fredagsmys - nygamla modeflugan?
Läste jag att det var, fredagsmyset. (Mys?). Fredagsmys.
Jaha, ja här ligger jag med en snuva och enveten hosta som enda sällskap, i ett hotellrum alldeles för lângt bort och för länge. Jordnötter! Borde man väl haft. Âtminstone. Jag har snuva.
Men imorgon kväll, dâ jäklar blir det lördagsfest för dâ är jag hemma igen: Champagne. Ja det fâr det bli.
Tycker ni det liknar självpepp?! ("Opp och ner ner och opp, grisen gal i granens topp...).
Jaha, ja här ligger jag med en snuva och enveten hosta som enda sällskap, i ett hotellrum alldeles för lângt bort och för länge. Jordnötter! Borde man väl haft. Âtminstone. Jag har snuva.
Men imorgon kväll, dâ jäklar blir det lördagsfest för dâ är jag hemma igen: Champagne. Ja det fâr det bli.
Tycker ni det liknar självpepp?! ("Opp och ner ner och opp, grisen gal i granens topp...).
vendredi 9 octobre 2009
Vandring i Berlin, i taxi
Âh. Igâr var ju min kollega sâ snäll som orkade ta en biltur med mig genom Berlin.
Det gav mersmak. Och jag tänkte igen pâ det där med Balans - mellan jobb och privat - pâ att det är sâ viktigt att respektera den, hur svârt det än kan te sig.
När jag promenerade hem igârkväll ramlade jag dessutom pâ en affisch om en utställning av Carl Gustav Carus verk pâ Alte Nationalgalerie. Som började imorgon, alltsâ igâr, dvs idag.
När jag vaknade tänkte jag att sâ fâr det ju bli. Man har inte rätt att bara klaga; till handling. Sâ sâ blev det. Jobb först, som sjutton. Sedan annat, om än sâ bara snabbt. Jag smet!
Natur und Idee. Det tycker jag är en väldigt bra titel.
Det fâr bli bilder frân igâr och idag senare, för jag har nâgra fina i min telefon, men jag har ocksâ fel pâ telefonen sâ jag kan inte skicka över dem med mail till datorn. Än sâ länge är de mao fast däri (och jag rodnar nästan över att skriva "fina bilder", mitt inlägg frân häromdagen ekar i huvudet, men faktiskt är det ju här ett bifogat användande av ordet sâ det är ju bara dumheter. Hmpf).
Ditväg och hemväg i taxi. Jag älskar att âka taxi genom en stad i skymning. Älskar. Och pâ natten ocksâ.
Känslan finns fângad en enda gâng i film, vad jag vet. Allt om min mamma av Almodovar. När hon landar, sent, och sätter sig i en taxi och âker in till Barcelona, genom stadsljusen - hjärtkramande.
Berlin är ocksâ hjärtkramande - eller sâ är det jag som är onormalt blödig. I alla fall var jag nästan grâtfärdig bara av att gâ trapporna upp till ingângen pâ Alte Nationalgalerie, efter att ha lämnat Stasitornet bakom mig som glänste i solen; tänk att nâgot sâ hemskt har kunnat förvandla sig till att bli sâ vansinnigt vackert.
Det har varit en strâlande höstdag i Berlin. Hög luft, träd i fina färger precis överallt, visste inte att det var en sâ grön stad. Och spâren av muren, och De andras liv i färskt minne, och Hertha Müller.
Jag skulle faktiskt vilja bosätta mig här typ imorgon. För att bli kvar i alla fall ett halvâr, ett âr.
Fortsättning följer inom väldigt, väldigt kort.
![]()
Det gav mersmak. Och jag tänkte igen pâ det där med Balans - mellan jobb och privat - pâ att det är sâ viktigt att respektera den, hur svârt det än kan te sig.
När jag promenerade hem igârkväll ramlade jag dessutom pâ en affisch om en utställning av Carl Gustav Carus verk pâ Alte Nationalgalerie. Som började imorgon, alltsâ igâr, dvs idag.
När jag vaknade tänkte jag att sâ fâr det ju bli. Man har inte rätt att bara klaga; till handling. Sâ sâ blev det. Jobb först, som sjutton. Sedan annat, om än sâ bara snabbt. Jag smet!
Natur und Idee. Det tycker jag är en väldigt bra titel.
Det fâr bli bilder frân igâr och idag senare, för jag har nâgra fina i min telefon, men jag har ocksâ fel pâ telefonen sâ jag kan inte skicka över dem med mail till datorn. Än sâ länge är de mao fast däri (och jag rodnar nästan över att skriva "fina bilder", mitt inlägg frân häromdagen ekar i huvudet, men faktiskt är det ju här ett bifogat användande av ordet sâ det är ju bara dumheter. Hmpf).
Ditväg och hemväg i taxi. Jag älskar att âka taxi genom en stad i skymning. Älskar. Och pâ natten ocksâ.
Känslan finns fângad en enda gâng i film, vad jag vet. Allt om min mamma av Almodovar. När hon landar, sent, och sätter sig i en taxi och âker in till Barcelona, genom stadsljusen - hjärtkramande.
Berlin är ocksâ hjärtkramande - eller sâ är det jag som är onormalt blödig. I alla fall var jag nästan grâtfärdig bara av att gâ trapporna upp till ingângen pâ Alte Nationalgalerie, efter att ha lämnat Stasitornet bakom mig som glänste i solen; tänk att nâgot sâ hemskt har kunnat förvandla sig till att bli sâ vansinnigt vackert.
Det har varit en strâlande höstdag i Berlin. Hög luft, träd i fina färger precis överallt, visste inte att det var en sâ grön stad. Och spâren av muren, och De andras liv i färskt minne, och Hertha Müller.
Jag skulle faktiskt vilja bosätta mig här typ imorgon. För att bli kvar i alla fall ett halvâr, ett âr.
Fortsättning följer inom väldigt, väldigt kort.
Tre glas champagne senare
Och en middag i min ensamhet, eller i alla fall nästan, âterkommer om detta, är jag tillbaka pâ hotellrummet.
Sedan igâr ekar August Strindberg i mitt inre - ett urval av hans korrespondans ska ges ut i Frankrike och jag tycker det är riktigt topp! Och när jag läser följande hos Therese och efter ha läst det här hos Charlie igâr, kommer en del av ett av hans brev mig âter, som jag läste pâ tâget mot flygplatsen igâr eftermiddag och vars ilska och härligt skrikande gjorde mig upprymd. Det blev en kommentar hos den förra och jag âterger översättningen av den franska översättningen av Strindbergs brev frân början skrivet pâ svenska enligt följande (och jag ber om ursäkt frân start för översättningen av en översättning, men nâgot annat än den franska versionen har jag inte här, i Berlin, ikväll):
Igâr läste jag om Röda rummet. Och jag konstaterade att jag däri sagt allt som finns att säga; jag konstaterade ocksâ till vilken grad det är förtvivlande och till ingen nytta att tala till dövas öron. Vilken effekt fick den, denna förträffliga bok? Sedan 1879, dvs sedan en evighet! Ingen alls! Jo, den har stört vissa och provocerat reaktioner! De yngre, som började skriva efter att den givits ut, ger ut smâ noveller som handlar om ingenting, värre än de som faster Lea och farbror Adam skrev för redan trettio âr sedan!
(...)
Och inte en enda människa, hemma, hjälper mg. Var sjutton ska jag finna stöd och tröst? Inte ett endaste grässtrâ växer pâ denna grusiga mark som jag kämpat med alldeles själv, med axlarna som bänder sig under dess tyngd. Ja. Det finns inget annat för mig att göra än att stoppa min pipa och läsa om Röda rummet. Och det är vad jag gÖr och jag har kânslan av att höra en röst som ekar i ödemarken! Ibland hittar jag tillbaka till mitt lugn när jag ser att allt redan är sagt, men ögonblicket därpâ blir jag galen av ilska för INGEN har ju hört vad jag sagt! Jag är inte mer än ett kadaver. Gamla och nya idéer konfronteras inom mig, de inleder krig, trasar sönder mig - och nâgonstans väntar sig ju publiken inte bättre än en ny föreställning av det slaget. Om jag hâller tyst säger de att jag förlorat! Jag mâste med andra ord fortsätta ryta! Utan paus! Och lyckas jag göra det och grimasera ordentligt samtidigt sâ är det ju ännu bättre!
Jag har lust att breda ut mig, fiska nätfiske, odla potatis! (...) Jag har fâtt nog!".
Ikväll har jag ätit middag i min ensamhet, pâ en alldeles fantastisk turkisk restaurang. Först blev jag faktiskt förbannad när jag haft den tyske chefen pâ trâden, klockan 21.20 - obs, 21.20 - som sa att hela hans styrka gâtt och lagt sig och att han därför redan ätit middag snabbt och nu tänkte jobba vidare sâ vi ses imorgon.
Ursäkta? Själv har jag jobbat tills nu och tänkte äta middag eftersom jag är hungrig. Säger dâ det, tyskarna är värre än svenskarna som är värre än fransyskorna som vill äta snabbt och komma i sängs sen. Runt 22.
Roomservice? Vad har de att erbjuda till middag? Jasâ inget? Jasâ, baren serverar lite snacks Men vad är dâ snacks? "Lite smârätter". Lite smârätter. Jag tar min dator och springer ned. Jo, det är klart; sâ kan man kalla nacho chips med tomatsâs. Till exempel. Men inte jag. Istället gâr jag iväg till en turkisk restaurant som vi gick förbi, igârkväll, pâ väg till den andra där vi ât.
Och jag har spenderat en alldeles förträfflig kväll i min ensamhet. Fast ensam, det var jag ju inte, för sorlet, sällskapen, klirret och klicketi, kyparna vars välvillighet hette duga. Nej vet ni, jag insöp just den atmosfär som jag inser att jag saknar i min stad där mellan Paris och västkusten, som jag alltid säger för att förklara var den ligger, staden där jag bor. Jag saknar den absolut inte alltid, men tydligen ibland - ikväll blev det alldeles uppenbart.
Givetvis hade inte en enda av de tysk-turkiska kyparna läst Herta Müller. Eller "givetvis", det var ju ocksâ ett olyckligt uttryck, men ni förstâr mig.
Herta Müller. Jag gillar verkligen hennes namn.
Som jag just skrev annorstädes.
He kanske för igenkännandet. He ocksâ som i Hedda, Gabler.
Herta Müller - ja, det klingar fint.
Och snygg är hon ju dessutom.
![]()
Ni har väl sett La Vie des Autres.
![]()
Das Leben der Anderen av Florian Henckel von Donnersmarck.
Den svenska titeln var De andras liv, 2006.
Det är en av de vackrare nutida filmerna. Har ni inte sett den, se den. Den finns att köpa, leta pâ Amazone.
Den fâr en att tro pâ sâ mycket.
Och jag tycker det passar sig att pâminna om det, denna kväll, i Berlin, när Herta Müller som intresserat sig till mycket för dess ämne faktiskt fâtt Nobelpriset i litteratur.
Godnatt.
Sedan igâr ekar August Strindberg i mitt inre - ett urval av hans korrespondans ska ges ut i Frankrike och jag tycker det är riktigt topp! Och när jag läser följande hos Therese och efter ha läst det här hos Charlie igâr, kommer en del av ett av hans brev mig âter, som jag läste pâ tâget mot flygplatsen igâr eftermiddag och vars ilska och härligt skrikande gjorde mig upprymd. Det blev en kommentar hos den förra och jag âterger översättningen av den franska översättningen av Strindbergs brev frân början skrivet pâ svenska enligt följande (och jag ber om ursäkt frân start för översättningen av en översättning, men nâgot annat än den franska versionen har jag inte här, i Berlin, ikväll):
Igâr läste jag om Röda rummet. Och jag konstaterade att jag däri sagt allt som finns att säga; jag konstaterade ocksâ till vilken grad det är förtvivlande och till ingen nytta att tala till dövas öron. Vilken effekt fick den, denna förträffliga bok? Sedan 1879, dvs sedan en evighet! Ingen alls! Jo, den har stört vissa och provocerat reaktioner! De yngre, som började skriva efter att den givits ut, ger ut smâ noveller som handlar om ingenting, värre än de som faster Lea och farbror Adam skrev för redan trettio âr sedan!
(...)
Och inte en enda människa, hemma, hjälper mg. Var sjutton ska jag finna stöd och tröst? Inte ett endaste grässtrâ växer pâ denna grusiga mark som jag kämpat med alldeles själv, med axlarna som bänder sig under dess tyngd. Ja. Det finns inget annat för mig att göra än att stoppa min pipa och läsa om Röda rummet. Och det är vad jag gÖr och jag har kânslan av att höra en röst som ekar i ödemarken! Ibland hittar jag tillbaka till mitt lugn när jag ser att allt redan är sagt, men ögonblicket därpâ blir jag galen av ilska för INGEN har ju hört vad jag sagt! Jag är inte mer än ett kadaver. Gamla och nya idéer konfronteras inom mig, de inleder krig, trasar sönder mig - och nâgonstans väntar sig ju publiken inte bättre än en ny föreställning av det slaget. Om jag hâller tyst säger de att jag förlorat! Jag mâste med andra ord fortsätta ryta! Utan paus! Och lyckas jag göra det och grimasera ordentligt samtidigt sâ är det ju ännu bättre!
Jag har lust att breda ut mig, fiska nätfiske, odla potatis! (...) Jag har fâtt nog!".
Ikväll har jag ätit middag i min ensamhet, pâ en alldeles fantastisk turkisk restaurang. Först blev jag faktiskt förbannad när jag haft den tyske chefen pâ trâden, klockan 21.20 - obs, 21.20 - som sa att hela hans styrka gâtt och lagt sig och att han därför redan ätit middag snabbt och nu tänkte jobba vidare sâ vi ses imorgon.
Ursäkta? Själv har jag jobbat tills nu och tänkte äta middag eftersom jag är hungrig. Säger dâ det, tyskarna är värre än svenskarna som är värre än fransyskorna som vill äta snabbt och komma i sängs sen. Runt 22.
Roomservice? Vad har de att erbjuda till middag? Jasâ inget? Jasâ, baren serverar lite snacks Men vad är dâ snacks? "Lite smârätter". Lite smârätter. Jag tar min dator och springer ned. Jo, det är klart; sâ kan man kalla nacho chips med tomatsâs. Till exempel. Men inte jag. Istället gâr jag iväg till en turkisk restaurant som vi gick förbi, igârkväll, pâ väg till den andra där vi ât.
Och jag har spenderat en alldeles förträfflig kväll i min ensamhet. Fast ensam, det var jag ju inte, för sorlet, sällskapen, klirret och klicketi, kyparna vars välvillighet hette duga. Nej vet ni, jag insöp just den atmosfär som jag inser att jag saknar i min stad där mellan Paris och västkusten, som jag alltid säger för att förklara var den ligger, staden där jag bor. Jag saknar den absolut inte alltid, men tydligen ibland - ikväll blev det alldeles uppenbart.
Givetvis hade inte en enda av de tysk-turkiska kyparna läst Herta Müller. Eller "givetvis", det var ju ocksâ ett olyckligt uttryck, men ni förstâr mig.
Herta Müller. Jag gillar verkligen hennes namn.
Som jag just skrev annorstädes.
He kanske för igenkännandet. He ocksâ som i Hedda, Gabler.
Herta Müller - ja, det klingar fint.
Och snygg är hon ju dessutom.
Ni har väl sett La Vie des Autres.
Das Leben der Anderen av Florian Henckel von Donnersmarck.
Den svenska titeln var De andras liv, 2006.
Det är en av de vackrare nutida filmerna. Har ni inte sett den, se den. Den finns att köpa, leta pâ Amazone.
Den fâr en att tro pâ sâ mycket.
Och jag tycker det passar sig att pâminna om det, denna kväll, i Berlin, när Herta Müller som intresserat sig till mycket för dess ämne faktiskt fâtt Nobelpriset i litteratur.
Godnatt.
Inscription à :
Articles (Atom)