Sedan igâr ekar August Strindberg i mitt inre - ett urval av hans korrespondans ska ges ut i Frankrike och jag tycker det är riktigt topp! Och när jag läser följande hos Therese och efter ha läst det här hos Charlie igâr, kommer en del av ett av hans brev mig âter, som jag läste pâ tâget mot flygplatsen igâr eftermiddag och vars ilska och härligt skrikande gjorde mig upprymd. Det blev en kommentar hos den förra och jag âterger översättningen av den franska översättningen av Strindbergs brev frân början skrivet pâ svenska enligt följande (och jag ber om ursäkt frân start för översättningen av en översättning, men nâgot annat än den franska versionen har jag inte här, i Berlin, ikväll):
Igâr läste jag om Röda rummet. Och jag konstaterade att jag däri sagt allt som finns att säga; jag konstaterade ocksâ till vilken grad det är förtvivlande och till ingen nytta att tala till dövas öron. Vilken effekt fick den, denna förträffliga bok? Sedan 1879, dvs sedan en evighet! Ingen alls! Jo, den har stört vissa och provocerat reaktioner! De yngre, som började skriva efter att den givits ut, ger ut smâ noveller som handlar om ingenting, värre än de som faster Lea och farbror Adam skrev för redan trettio âr sedan!
(...)
Och inte en enda människa, hemma, hjälper mg. Var sjutton ska jag finna stöd och tröst? Inte ett endaste grässtrâ växer pâ denna grusiga mark som jag kämpat med alldeles själv, med axlarna som bänder sig under dess tyngd. Ja. Det finns inget annat för mig att göra än att stoppa min pipa och läsa om Röda rummet. Och det är vad jag gÖr och jag har kânslan av att höra en röst som ekar i ödemarken! Ibland hittar jag tillbaka till mitt lugn när jag ser att allt redan är sagt, men ögonblicket därpâ blir jag galen av ilska för INGEN har ju hört vad jag sagt! Jag är inte mer än ett kadaver. Gamla och nya idéer konfronteras inom mig, de inleder krig, trasar sönder mig - och nâgonstans väntar sig ju publiken inte bättre än en ny föreställning av det slaget. Om jag hâller tyst säger de att jag förlorat! Jag mâste med andra ord fortsätta ryta! Utan paus! Och lyckas jag göra det och grimasera ordentligt samtidigt sâ är det ju ännu bättre!
Jag har lust att breda ut mig, fiska nätfiske, odla potatis! (...) Jag har fâtt nog!".
Ikväll har jag ätit middag i min ensamhet, pâ en alldeles fantastisk turkisk restaurang. Först blev jag faktiskt förbannad när jag haft den tyske chefen pâ trâden, klockan 21.20 - obs, 21.20 - som sa att hela hans styrka gâtt och lagt sig och att han därför redan ätit middag snabbt och nu tänkte jobba vidare sâ vi ses imorgon.
Ursäkta? Själv har jag jobbat tills nu och tänkte äta middag eftersom jag är hungrig. Säger dâ det, tyskarna är värre än svenskarna som är värre än fransyskorna som vill äta snabbt och komma i sängs sen. Runt 22.
Roomservice? Vad har de att erbjuda till middag? Jasâ inget? Jasâ, baren serverar lite snacks Men vad är dâ snacks? "Lite smârätter". Lite smârätter. Jag tar min dator och springer ned. Jo, det är klart; sâ kan man kalla nacho chips med tomatsâs. Till exempel. Men inte jag. Istället gâr jag iväg till en turkisk restaurant som vi gick förbi, igârkväll, pâ väg till den andra där vi ât.
Och jag har spenderat en alldeles förträfflig kväll i min ensamhet. Fast ensam, det var jag ju inte, för sorlet, sällskapen, klirret och klicketi, kyparna vars välvillighet hette duga. Nej vet ni, jag insöp just den atmosfär som jag inser att jag saknar i min stad där mellan Paris och västkusten, som jag alltid säger för att förklara var den ligger, staden där jag bor. Jag saknar den absolut inte alltid, men tydligen ibland - ikväll blev det alldeles uppenbart.
Givetvis hade inte en enda av de tysk-turkiska kyparna läst Herta Müller. Eller "givetvis", det var ju ocksâ ett olyckligt uttryck, men ni förstâr mig.
Herta Müller. Jag gillar verkligen hennes namn.
Som jag just skrev annorstädes.
He kanske för igenkännandet. He ocksâ som i Hedda, Gabler.
Herta Müller - ja, det klingar fint.
Och snygg är hon ju dessutom.
Ni har väl sett La Vie des Autres.
Das Leben der Anderen av Florian Henckel von Donnersmarck.
Den svenska titeln var De andras liv, 2006.
Det är en av de vackrare nutida filmerna. Har ni inte sett den, se den. Den finns att köpa, leta pâ Amazone.
Den fâr en att tro pâ sâ mycket.
Och jag tycker det passar sig att pâminna om det, denna kväll, i Berlin, när Herta Müller som intresserat sig till mycket för dess ämne faktiskt fâtt Nobelpriset i litteratur.
Godnatt.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire