I väntan pâ tâget frân flygplatsen ser jag det. Efter France Télécom är det Paris sjukhus som är reportageämnet. Ett tiotal självmord bara iâr.
Sjukhusen är sjuka av stress. Natten mellan 13 och 14 September tog en ung narkosläkare livet av sig pâ sitt arbetsrum. Under sommaren 2 misslyckade försök bland sjuksköterskorna. Tidigare iâr slängde sig en läkarsekreterare framför metron, en städare knivhögg sig själv i sjukhuskorridorerna och en annan hängde sig. Under förra sommaren var det en 34 ârig kvinna som hängde sig och vars familj nâgon mânad senare fick hennes innestâende 200 övertidsdagar utbetalda.
Samma Paris sjukhus har varit mycket omskrivna det senaste âret pga ett flertal fel i arbetet som lett till död. Redan dâ var det tal om utarbetning. Övertrötthet. Stress.
Men det är inte bara sjukhusen och France Telecom. Idag har vi självmord pâ alla förstasidor, inklusive ekonomitidningen Les Echos.
Pâ Charlie Hebdo’s förstasida: En teckning med en brevbärare framför en repögla. Fâr jag lov att presentera er nya personalansvariga.
Nyhetsstoff, en nation som tar död pâ sig.
Lördagsmys.
Men nu börjar vi närma oss nâgot intressant. France Telecom börjar mao likna ett exempel som ska upplysa om att andra finns, den isbergstopp jag utlyst tidigare, istället för endast mobbingoffer. Les Echos skriver idag att allt tyder pâ att riksdagen genom lagförslag kommer be samtliga större företag över 1000 anställda att se över de socio-psykologiska och stressrelaterade riskerna bland sina anställda, och det innan den 1 februari.
Det vore ju ett verkligt framsteg.
I landet med 35-timmars arbetsveckan.
I de mänskliga rättigheternas land.
Det är först när man nâtt botten man kan börja leta sig uppât. Om botten redan är nâdd är det ju faktiskt förvânande tidigt detta hände. Vilket är uppmuntrande och känns väldigt hoppfullt.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire