Döda drottningar, nej tack

Mary Stuart av Schiller och dessutom samma skâdespelerska som förra âret briljerade i Hedda Gabler som just Hedda, det verkar ju lovande.

Allt som verkar lovande infrias nu icke och att efter ha stâtt ut en och en halv timma smög vi raskt ut för att slippa ytterligare än timma av högst intensivt skâdespeleri där det tycktes vara regel pâ att alla mâste skrika minst en gâng i varje replikflöde sâ att vi âskâdare verkligen förstod dramatiken i det hela.

Lägg därtill en grimaserande Mary Stuart. Saliv som spottas ut av samtliga. Samt en äldre herre vid min högra sida som absolut skulle tugga sitt tuggummi sâ jag tror käkarna skulle hoppa ur led vilken sekund som helst, dessutom oftast med öppen. Mun.

Allt detta gör att jag nu sitter här och funderar pâ:
- hur mânga just nu uppsatta teaterpjäser pâ hundra som verkligen är mödan värd
- om jag för alltid skall stryka historiska dramer ur mitt huvud
- huruvida det ens är möjligt att faktiskt bli berörd av en historia om tvâ drottningar - sâ kämpvilliga och starka kvinnor de än mâ ha varit - som levde för en massa hundra âr sedan, numera döda sedan länge, men dâ det begav sig - och det som utgör grunden för berättelsen - länkade till en helt annan värld än min egen, med helt andra funderingar och tankeramar än mina egna (för, ärligt talat, sâ struntar jag ju blankt i deras rivalitet sinsemellan, känner mig inte berörd det minsta av alla dessa gamla kärlekar, svek, fängelsehâlor och Gud vet vad).

Man mâste vara absolut modern, skrev Baudelaire, apropâ forme et fond. Jo. Det är nog sâ.