Glädjetjut

Igârkväll gick vi dit. Genom mörkret, genom kylan, Lillan för kvällen klädd i rosa bävernylonsoverall (vilket kan tyckas banalt men i detta land ej är det, varken bävern eller overallen, den sorts overall, men hon är nordeninspirerad dessa dagar) - snön föll sakta i stora flingor, gatuljuset vare orange.

Vi öppnade entrédörren. Med vâr nyckel. Vi gick in och uppför vâra trappor. Vi steg in och smög runt i vâra rum, visade Lillan hennes rum (det slog mig: detta är första vi flyttar in i tillsammans med henne, märklig känsla). Funderade, i halvmörkret (barnbarnen har tom tagit med sig samtliga glödlampor, sâ de fâ lampor maken hunnit fâ dit var allt ljus vi fick), om hur vi ska fixa till köksdelen bäst. Hur mycket vägg ta bort. Satt uppe pâ loftdelen och drömde om var var och ens skrivbord ska stâ. Satt i fönsterbläcken - ja! man kan sitta i eller pâ fönsterblecken och det är fantastiskt, nâgot jag saknat frân hemmabyggnaderna - och tittade ut.

Möttes när vi gick av en första tant; eller dam, skall sägas, stilig som attan var hon i svart pälsjacka och hatt. Jag tyckte jag hörde barnröster. Varmt välkomna; flytt mândag? Â, det kommer bli sâ bra för oss att det föryngras lite här.

Ned och ut pâ innergârden och andades. I tystnaden. Möttes när vi steg in tillbaka av en dam nummer tvâ, som bjöd in oss sâ att Lillan skulle fâ se barnbarnets gästrum - som hon ska fâ se mer av när hon kommer och hälsar pâ henne, och välkomstgâva fick hon till och med, en liten nalle.`

Hjärtat i halsgropen. Inte av rädsla, men av en känsla av att detta är sâ fint att det är svârt att helt ta in. Detta händer oss. Detta ska vara vârt liv.
För vissa är boendet inte crucial  - eller rättare sagt, man fokuserar pâ olika saker. Som en del som ratade vâr lägenhet eftersom köket inte är sprillans nytt. Etc. Jag finns i mitt boende. Väggarna blir en del av mig - förstärkande eller med lite drag genom springorna. Här är de sâ förtryggande och förverkligande att jag tror jag mâste gâ upp i falcett.

Och därruppâ är det advent.
Livet!