Nötknäckarvalsen

Här sitter vi och slâss över bordet om vem som ska fâ använda nötknäpparn. Knäppt, visst? Annat nötvisst: valnöt - urgott (och varje âr undrar jag hur det kommer sig att jag fâr svârare och svârare att knäppa jeansknappen ju mindre det finns kvar i pâsen), mandel - mindre fett och fortsatt gott, hasselnöt, makens favorit, inte min, jag misstänker att det har att göra med att jag är lite rädd, var gâng, att knipa mig i handen. ?.

Annat tänkvärt. Fâ saker är sâ mycket värda som att ta busledigt, dvs ha barnvakt mitt pâ söndagseftermiddagen, inte öppna butiken som det först var tänkt, men istället gâ ut och promenera och sen ta en film.
Dessutom hamnade vi i en av stadens centrala utställningslokaler där det just nu är utställning om habitat, boendet och boendets utveckling och dâ med sociala bostäder i mittfânget. Där visades en film om en viss Christine, död 1993 efter 95 ârs leverne och oj vilken kvinna! (Det är liknande hjältinnor som i vart fall fâr mig att bli ännu stoltare kvinna och som jag tror är bra mycket effektivare att lyfta fram än alla dessa jag-kan-visst-lika-mycket-som-en-man-och-pâ-precis-samma-sätt om man vill uppnâ starkare unga tjejer).

Sju âr gammal fick hon rycka in som städerska, eller hemhjälp, snarare, för sin mamma som hastigt blev sjuk och sängliggandes. När mamman frisknat till ville hushâllet hellre ha kvar tjejen, än effektivare. Senare blev hon sjutton âr gammal antagen i efterkrigsâren att lära sig stenografi, blev av en slump första sekreterare ât en man som körde flygklubb parallelt med familjeföretag och vars son, när pappan hastigt dog, utnämnde Christine -eller Antoinette som hon dâ hette - tjugotre âr gammal, till chef för det hela (vilket tvingar till en liten digression: Har ni sett Lars Von Triers Chefen för det hele? om ej: gör!). Diverse kringelikrokar gjorde att hon senare bröt foten sâ illa att hon blev skickad till Schweiz och luftombyte - diagnos sju ârs sängliggande, vilket dock alpluften inte godtog. Ett âr senare hade hon startat upp en speciell avdelning för tuberkolosdrabbade barn. Gifte sig, hann precis bli gravid tills maken dödsdömdes i sjukdom - för att han âtminstone skulle fâ se barnet beordrade hon kejsarsnitt âtta mânader gângen och maken dog när sonen var tre. Sen kom hon till Paris, jobbade för läkare hon lärt känna i Schweiz, stötte pâ en ny man som tog henne till min stad, där hon snabbt blev passionerat besatt i socialarbete och mer konkret: socialbostäder. Som hon själv uttryckte det: "Jag tycker inte sâ särskilt mycket om människor, men jag stâr helt enkelt inte ut med att se folk fara illa". I andra världskrigets dyningar där bomber släppts, hela stadsdelar förstörts, hade staten rätt att gâ in och ta över övergivna byggnader och rusta upp. Här gjordes inget liknande och Christine drog igâng med att ockupera bostäder för att hjälpa nödställda barnfamiljer. Âtta hundra byggnader som mest (och blev satt i fängelse tvâ gânger). Organiserade senare upprustning av hela kvarter, byggde hus med trädgârdar - som lön för mödan fick arbetarna del i bostäderna osv osv.

(...)

Och nu sitter jag här och funderar. Târta blir svârt. Vi har ännu ej inkopplad ugn. Imorgon smäller det och pâ dagis hade de lâtit hälsa att jag (!) gärna fick ta med târta - att det givetvis inte var nâgot tvâng men.
Till julfesten blev det tre-minuter-innan-start-inköpt lax med baguette. Klart Monoprix mâste ha nâgot att erbjuda även för detta?

Det hela pâminner mig om förra âret som efter ovan länkade optimistiska târtinlägg istället gav detta.

Bästa barnflickan har dock redan sett till att dagen börjar bra - bättre än bäst, faktiskt: Barbapappa firar jul har âter gjort sitt inträde (förra ârets total-hit lästes bokstavligt sett sönder och när vi ville köpa ny hade titeln gâtt ur handel för âret...).

Lillan sitter här och pekar och upprepar entusiastiskt: mâne! mâne! till nämnda barnflicka - ett av de fâ ord hon hittills lyckas uttala sâ hon är tillfreds själv men som tyvärr det endast är hennes mamma som förstâr i hennes närmsta omgivning.