Att julhelgen ska ha med tacksamhet att göra, det är vi överens om. Iâr mer än nâgonsin.
Julafton. = Nästintill vanlig dag i detta land, julklappsutdelning sker pâ juldagsmorgon efter att tomten varit pâ besök under natten och tja, julafton = normalt sett främst en enorm julmiddag pâ kvällen. Och under dagen arbetas det (nästan) som vanligt. Själv flitade jag pâ fram tills strax efter tvâ, dâ jag sprang ner till butiken och avlöste maken som hade nâgra viktiga saker att inhandla. Därefter hjälptes vi ât att râda de stackars sista-minuten-inhandlare som envist droppade in, jag tog en tur till Monoprix för att inhandla lite bubbel och ätvänligt inför kvällen. Kom ut frân köerna strax innan sex och ringde maken - vi bestämde att jag skulle gâ dit, lämna av kassarna och gâ och hämta Lillan pâ dagis medan han höll öppet ytterligare en liten halvtimme.
La pâ. Dâ. Lillans nappflaska. Jag kokar den aldrig, men dâ ingen diskmaskin än finns inkopplad kom jag under morgonen pâ den käcka idén att sätta pâ en gryta för att fâ den ren. Sen skrev jag de sista mailen, sprang ned till butiken och avlöste maken och sâ vidare enligt ovan.
Vägen hem var lâââng. Inte tal om att lämna av nâgra kassar i butiken, tunga var bâde de och stegen, men sprang gjorde jag och tänkte samtidigt att det spelar ju ingen roll hur fort jag springer om allt stâr och brinner. Och grannarna som alla är mer eller mindre döva damer som har fullt upp med sitt, det kan brinna ner till fogarna innan de ens känner lukten av rök. Fyra timmar kokande plastflaska. Rädslan, högsta nivân av rädsla grep mig allt hârdare om hjärtat och svindeln kom allt värre för varje steg.
(...)
Det hade inte börjat brinna. Hela huset var fullt med illaluktande rök, grytan inte längre fylld av nâgot mer än en svart sörja, samt silikonnapp intakt, plattorna glödande. Alla fönster upp, tvärdrag och ut igen. Först efter en kvarts promenad kom târarna. Drulleförsäkring behövs. Rejäl drulleförsäkring.
Julaftonskvällen blev sedan matt. Med julklappsutdelning. Juldagen ägnades ât att packa upp de sista kartongerna, âka till tippen och slänga diverse, sätta upp lite tavlor. Fylld. Av tacksamhet. Och aldrig, aldrig mer ska här kokas nâgra flaskor, den saken är säker.
God fortsättning.
2 commentaires:
Ah, cara mia. Vilken lättnad, även om jag rent logiskt kunde räkna ut att om du skrivit flera blogginlägg sedan det här hände så måste ni ha klarat er och huset. Men ändå.
Njut av mellandagarna nu.
Och du med - och lycka till med Brysselinstallationen. Ja fy! Det var nog de värsta ögonblick jag varit med om - känslan av att kanske ha varit orsak att förstöra allt vi kämpat i âr för att bygga upp. Hu.
Enregistrer un commentaire