En av anledningarna till att jag mot slutet av mina elva âr i Paris kände ett alltmer brâdskande behov av att flytta var en allt stegrande känsla av inre förorening. Fysisk, bokstavlig förorening, skillnaden mellan 5e arrondissemanget och där vi avslutade decenniet, alldeles nära République, var pâtaglig.
Ofta, under sommaren, en känsla i lungorna. Mot slutet, maken, ständigt nästäppt och ofta med väldiga allergiska reaktioner. (Och, skall tilläggas, sâ snart vi flyttat, aldrig mera nästäppt, inte en allergisk reaktion öht).
Under alla dessa âr fanns noll studier att ge belägg för känslan. Maken som under 90-talet doktorerade i närbesläktat ämne fann aldrig offentliga siffror, trots ständiga mätningar utförda i samtliga större städer. Ett ständigt hyschande.
Igâr publicerades studier gjorda i diverse länder. I Lyon uppges en estimation av sju ârs förkortad livstid pga föroreningen. Och dâ är Lyon inte värst. En premiär, mina vänner. Ett första stort offentligt steg mot en bilfriare värld? (och givetvis mycket annat).
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire