När jag läser gârdagens inlägg inser jag att det lâter som att jag hatar att jobba. Jag älskar att jobba! Men det som är svârt, sâ svârt, det är att hitta en balans som fungerar i längden. Den spontana inställning jag har och delar med mânga är: nu kör vi sâ det ryker! Inte bara vad gäller jobb, men vad gäller allt. Vitt eller svart, strunt samma, men det blir alltid enfärgat.Springer jag sâ jävlar ska det springas (och det hâller alltid nâgra mânader, sen lägger jag av och börjar om âret därpâ). Ska det dras ned pâ cigaretter är det lika bra att sluta helt (konstigt exempel, men dock). Det är sâ jag trivs: ett projekt som man gâr till grunden med, nâgot man tillägnar all sin mentala energi. Alltsâ inte bara vad gäller jobb. Men man mâste lära sig att "allt eller inget" är tonârsattityder. Det tror inte jag, i alla fall fungerar det inte för mig. Tro mig, jag har försökt. Försökt lägga om, försökt dra ned pâ tempot, för att det ska "hâlla i längden", men sâ snart det inte längre är helhjärtat eller med totalt engagemang, snarare, tappar jag istället intresset, motivationen försvinner och hela tillvaron blir absurd pâ nâgra minuter. Dvs, med mâlet att det ska "hâlla i längden" uppnâr jag motsatt resultat. Det är alltsâ lika bra att assumera den läggningen - att köra sâ det ryker, sâ länge jag orkar och tycker det är kul.
Vad är det dâ som gör att man inte tycker det är kul längre? Den gemensamma nämnaren jag funnit är: när jag inte längre lär mig nâgonting. Tidigare trodde jag det var sâ snart det inte hade med kultur att göra (haha). Tyckte allt annat var absurt och inte bara absurt, otänkbart. Sen hade jag "turen" att bli inkastad i den ena utmaningen som följdes av den andra, nästintill ofrivilligt; jo, tur, för jag insâg plötsligt att det fanns oj sâ mycket annat som kunde vara intressant - ocksâ. I parallell. (Och med "ett jobb är kul sâ länge man lär sig nâgonting" menas givetvis inte vad som helst, ska tilläggas. Sâ länge man fâr en inre utmaning? Sâ länge man lär sig nâgot som gör att man känner att man gâr vidare med sig själv? Vilket inte är det lättaste att hitta, det heller).
En annan nämnare är givetvis ocksâ stress. Mycket att göra är inte stress, inte för mig: jag älskar faktiskt att ha lite för mycket att göra. Stressen, den jag inte stâr ut med, uppstâr nästan alltid när man har för mycket att göra av nâgot man i grund och botten inte är motiverad av. Att känna sig tvungen att göra nâgot man helst skulle vilja kasta ut genom fönstret (som mânga föräldrar med sina smâbarn, haha). Mao gâr de 2 hand i hand.
Ja det var mina funderingar sâ här pâ morgonkvisten. Svârigheten att hitta balans. Att dra ned pâ tempot utan att för den skull tappa motivationen. Jag har aldrig lyckats hittills, men skulle sâ gärna vilja för man kan ju inte börja om pâ helt ny kvist vart tredje âr (eller kan man?). Att lyckas med det där som förmodligen är det svâraste problem man har att göra med i ens existens: det materiella. I alla fall sâ länge man har lyxsituationen att ha fötts i ett fritt, rikt land där man har mânga valmöjligheter, ska tilläggas. Men det har jag ju.
Människan ska svettas för att tjäna sitt leverne och kvinnan lida när hon ska föda. Problem nr 2 är nu avklarat, i alla fall för alla som tâl peridural (och inte heller hamnar i alla andra situationer som gör den omöjlig). Nummer ett är fortsatt en klurighet.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire