Men det är jag ju inte. Och inte hon sin. Som inte är det heller.
Mamma:
- Imorgon ska jag ha svenska med min âtta igen. Vi har läst klassiker nu det senaste. Karin Boye, Moa Martinsson, Selma Lagerlöf… Det är inte lätt att fa dem att intressera sig.
- Nej, det kan jag tänka mig.
- ”Ahhh, neeej. Inte mer förfaaaattare. Fan vad traaakigt!!! Och varför mâste alla vara sa deprimerade hela tiden? Begar självmord hela bunten…”. ”Men jag minns det ju själv. Hur trakigt jag tyckte det var med dikter och det där... Men du gillade det va?
- Ja. Fast jag tyckte just att vi läste för mycket OM dom - och inte tillräckligt det de skrev. Men hur sjutton kan man fa det att bli mer intressant da tro…
- Nu ska vi snart läsa Fröding och da ska jag ta med Cornelis (Vreeswijk), tänkte jag, Bergatrollet du vet. Ja sa ser dom ju i alla fall att det fortfarande är nagot levande.
- Haha. Mamma – de flesta nog inte ens vet vem han är! Cornelis.
- Tror du det… Jamen, nej, du har nog rätt. Herregud.
- (…)
- Imorgon ska vi läsa ”Det gör ont…” av Boye. Tänkte de skulle fa fundera över den för sig själva en stund och skriva ned sina intryck och tankar. Sen ska de fa sitta i grupper om tre och diskutera vad de kommit fram till.
- GUD vad jag hatade det.
- Vilket?
- Att sitta ned i grupp och diskutera vad man kommit fram till.
- Gjorde du?
- Ingen kom ju aldrig fram till nagot. Eller rättare sagt, det var alltid samma personer som kom fram till ngt. Men aldrig ngt som intresserade mig.
- Ajda. Ja ja. (Langsam suck, djup). Ja, det far väl bli som det blir…
- Mamma – det blir säkert jättebra. Det är bara jag som, ja du vet. Jag är säker pa att det blir jättebra.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire