Efter funderingar hos Karin i integrationsfrâgan, vilken givetvis sysselsatt mina tankar otaliga gânger under de faktiskt mycket dryga tio âr jag bott här, slâr det mig att jag inte längre alls är splittrad - av vad gäller just det. Här eller där? Där eller här?
Igâr när jag satt pâ flyget tillbaka mot Paris, efter möte med människor frân (nästan) hela Europa tänkte jag pâ detsamma. Vad fantastiskt det är att vara med dem alla och inte känna sig mer här eller där. Inte mer främmande den ene eller närmre den andre. Mer vardagligt fransk, givetvis. Jag tänker pâ franska, inte här, pâ bloggen, men annars. Givetvis samtidigt svensk nâgonstans i hjärtat; det hjärtat främst bär det med sig av det svenska är dock naturen och den jag är i naturen. Längtar väldigt sällan hem till saker, städer, faktiskt ens människor. Väldigt sällan till svenska värdesättningar (även om jag givetvis är frukten av dem, i mycket; jag utgâr ju ifrân dem). Däremot kan jag fâ en ohygglig längtan efter vidderna. Skogen. Luften. Himlen. Men det är att ensam och tyst fâ stâ däri, jag längar efter. Sorgligt? Nej, sâ ser jag inte pâ det.
Här eller där? Där eller här? När man immigrerar, som det ju heter, tar det sâ lâng tid innan man slutar känna splittringen. Det tar sâ mycket kraft, sâ länge, att âka "hem" och inte längre känna sig hemma, att komma "tillbaka till sitt nya hem" och först dâ sakna det man inte alls uppskattade när man var "hemma". Man blir ofta sâ ledsen. Undrar sâ mycket. Funderar sâ mycket.
Sen en dag inser man att tiden tagit beslutet man aldrig tog. Splittringen upphör. Idag har jag dessutom hittat "min stad", vilket gjort sitt till detta. Den bidrog pâ nâgot vis till att fâ velandet att upphöra, för det var inte samma tudelning som tidigare.
Numer känner jag mig främst - mig. Det jag blivit. En salig, oftast osalig, blandning, som inte riktigt hör varken hit eller dit, men till mig själv. Vilket ett tag skrämde mig, gör det fortfarande i sina stunder, men främst fâr mig att jubla.
Lite mer fri för varje sekund, vilket jag mer och mer förstâr är vad jag alltid strävat efter.
Endast i möten med de mina som häromkvällen kan jag fâ ett ögonblicks svindel. Hur olika vi blivit. Till vardags är jag ju annorlunda, par définition. Men den svindeln kan man fâ bara av att ha flyttat hemifrân ocksâ.
Kanske kommer det ändras senare - se fru Malmsten. Jag förstâr hennes ângest över den ensamma, äldre människan, men äldre ensam kan man bli om man sâ blir kvar pâ minsta födelseort. Och man kanske inte ens blir det, äldre. Sâ jag tror inte det, att det kommer ändras, men aldrig ska man aldrig säga. Och den dagen den sorgen, som jag antar fru Malmsten modigt vâgat resonera.
Europé? Snarare ensamvarg? .
Jag är här.
"Här är där där man är, där är där man inte är, här har man alltid med sig...". Jag tycker verkligen att det är sâ fint.
8 commentaires:
Mmm, allt det här ändrar sig säkert hela tiden. Delvis oberoende av vad man själv vill.
Just Malmsten är väl i och för sig en person som är just totalt ointegrerad, vad jag kan se. Hon verkar mest bo ett tag i Frankrike för att slippa bo i Sverige, så att säga. Men några djupare spår har det ju inte satt i henne, att döma av hennes blogg i alla fall.
Så det är nog riktigt att flytta tillbaka för henne, i synnerhet som hennes dotter bor i Sverige.
Det tror ju jag blir rätt avgörande för hur framtiden ter sig, var barnen bor. Och det vet man ju inte heller än.
Jag har aldrig förstått varför man per automatik hör hemma i ett land men inte ett annat. Själv kallar jag mig för medborgare av planeten Jorden. Jag hör hemma överallt och trivs med alla människor, förutsatt att de är, ja snälla.
Enda skillnaden mellan Sverige och tex. Italien är den geografiska, resten av världen skapar man mycket själv. Jag kan välja att vantrivas i Sverige men det vore ju dumt. Varför inte istället skapa sig ett liv som man trivs med oavsett var man är?
Vidare tycker jag att man kan lätt vara integrerad i ett land men ändå inte få vara en del av samhället även om man är "infödd" där.
Vägrar bli kallad invandrare eller svensk, inte heller är jag integrerad eller inte integrerad. kalla mig Ivana, för det är ju det jag heter.
Karin,
Barn, jo. Inser dock att om min lilla fâr/har lika stort behov av "sitt" som sin mamma sâ är det lika bra att redan nu ställa in sig pâ framtida resor. Pâ ett vis önskar jag henne det, för jag tycker denna upptäcktsfärd är bland det mest intressanta man kan fâ uppleva i ett liv. Allt, inkl. en själv, satt i perspektiv.
Ivana,
Du är lite inne pâ mina fortsatta tankar... Utan att vara indiskret, hur gammal var du när du kom till Sverige? eller är du tom född i Sverige? (Du behöver absolut inte svara om du inte vill).
Helena,
Ju större mina barn blir desto mer spännande tycker jag att det är att vara med dem. Om man nu gillar ett kreativt jobb så är faktiskt just att vara förälder ett sånt. Man är ju MED och skapar individer som håller på att formas, det är otroligt fascinerande, också jag tänker att det är det viktigaste jag gjort här i livet. Och antagligen det viktigaste jag någonsin kommer att göra. Så ja, perspektiv är nog ett bra ord.
Karin,
vad fint du skriver! Och ja, även om in lilla än sâ länge är liten sâ kan jag redan känna detta, och anar vad som ligger framför oss; jag tycker det blir mer spännande för varje dag som gâr och ser verkligen fram emot vad som ligger framför oss (- och kan ju bara egoistiskt sett hoppas att hon sedan väljer att stanna nära mig!/oss...).
Vad jag tycker är intressant i Ivanas kommentar är att den inställningen hon har har inte jag. Jag är "första generationen" som utvandrar, om man nu kan kalla det sâ. Hon har redan "utvandrade föräldrar". Vâra barn, ännu en konstellation, och min dotter kommer självklart ha en annan inställning till hemland och nation än jag själv. Ju närmre "jag är Ivana" hon kommer, desto gladare blir jag!
Det är bara att fråga på, jag är mer för indiskreta människor än motsatsen. :)
Jag var nio när jag kom till Sverige med min familj. Visst hade jag en period i livet då jag kollapsade totalt och fick för mig att jag bara hörde hemma där jag var född. Sedan gick det över till en ilska mot livet och jag förnekade var jag var ifrån och kallade mig svensk. Denna livskris resulterade i hur jag tänker idag.
I grund och botten handlar det nog om man mina föräldrar alltid har lärt mig att se det bra i det dåliga, att inget bara är av ondo utan har något bra i sig och att man ska fokusera på det. Dessutom lärde jag mig tidigt att geografi bara handlar om osynliga gränser som man inte ska bry sig om.
Därför kan jag inte känna mig utanför här i Sverige. Detta är mitt hem lika mycket som resten av jorden är. Det handlar bara om geografi. Hem är där mina människor är och mina människor är inte folk av speciell nationalitet. Det är folk som jag älskar och blir älskad av. Ta dem till Grönland och jag kommer bo på Grönland och kalla det mitt riktiga hem.
Förlåt om det blir snurrigt, skulle själv behöva skriva ett inlägg om det här märker jag nu. :)
Jag tror också att det växlar faktiskt. Saker förändras, en förälder blir sjuk eller går bort, man flyttar till ett tredje land, ens barn flyttar iväg, man skiljer sig. La vie quoi!
Men är det inte sâ att även om det växlar - man kommer till en viss punkt av "utan âtervändo"? Sâ är det i alla fall för mig, just nu. Att ständigt vara sliten mellan tvâ ligger bakom mig och, jag tror, för gott, i alla fall pâ DET sättet det slet mig länge. Sen kan man säkert tycka det är jobbigt att bo lângt bort i senare perioder - men det är inte riktigt samma problematik.
Enregistrer un commentaire