Ah, lycka!

Nu mina kära vänner sâ är det dags. Om en halvtimma drar vi (och här sitter jag framför datorn, lite idiotiskt, kan väl tyckas, men jag har sprungit runt här som en spottspoling hela morgonen och, för den delen, hela gârdagen med). Tre veckor i Grekland - jag tror nästan inte det är sant.

För tolv âr sedan var vi exakt där. Vi har goda förhoppningar om att det inte ändrats alltför mycket. Grekland är Grekland som är Grekland, har skrivit ett flertal noveller om mitt, ja det är ju absolut inte bara mitt för dens skull, förhâllande till Grekland. Att det var där filosofin utvecklades och fann liv, det tycks fullständigt naturligt.
Givetvis blir det denna gâng en annorlunda erfarenhet, den första med Lillan, men jag har goda förhoppningar, det har jag.

Vi är beredda. Jäklar vilka lättviktare vi blivit vad gäller bagage - tvâ smâ bagar, samt varsin väska med "smâtt och gott", för den hela lilla familjen, det blir lätt som en plätt det, att dra med sig, att kânka över gränser.
Smâtt och gott. Dator, block, böcker. Ständig optimist har jag packat med mig en hel hoper böcker av blandad kaliber - pâ samma sätt som jag alltid gjort, förutom Lillan.
Har tänkt läsa om Nijinskis dagbok. Âterbekanta mig med Lou-Andréa Salomé (förstâ vilket namn!), lite Seneque, nâgra nyinköpta tack vare flera av er - Anneli Jordahl, Birgitta Stenberg - köpte ocksâ Jonas Karlssons ena novellsamling i Götebord, nâgon som läst och tyckt? Ja, samt nâgra till.

AMO skrev för en tid sedan om crocs till smâbarn och oviljan till dem - självklar - och förälskelsen som slâr barnet. I Sverige gjorde jag liknande erfarenhet. Eller jag. Lillan.

Som ägnade tiden att sno Storkusins tofflor, bland annat, right, och innan vi for hem igen fick det bli ett par turkosa och ett par lila, som ju faktiskt dessutom blir utmärkta inför varm, grekisk sand. Att Lillan är stolt som den största ja inte vet jag, baddare?, behöver kanske ej tilläggas, men jag gör det - hon visar upp dem till varenda en vi möter.

Och jag hann fâ mig ett par nya solbrillor! Efter tvâ som mystiskt försvunnit - och vilka jag tror hamnat strax nedanför vâr balkong, läs, nedanför vâr balkong - har jag nu svurit att dessa ska inga babyfingrar fâ ens snudda. Röda. Nöjd. Det känns väldigt amerikanskt pâ nâge vis, röda rayban, och det är ju sällan jag vare sig känner mig eller njuter av att känna mig sâdan.

 

Liksom en leopardt-shirt - jag vet inte hur mânga leopardsaker jag försökt mig pâ genom âren (vilka alla hamnat mer eller mindre hos Frälsningsarmén inom hyfsat kort), men denna var en höjdare - och dessutom skrev ju Therese Bohman att det ska vara inne även i höst sâ allt är ju frid och fröjd (läs Therese Bohmans blogg, mycket fin, mycket).

(Leoparder är skygga djur).

Nu hinner jag inte mer, men önskar er en underbar augusti och kanske âterkommer, kanske inte, inom kort.

Förresten tycker jag fortfarande Sigge Eklunds roman är mycket läsvärd - nu bara trettio sidor kvar, sâ jag tror den kommer hâlla ända ut. För dem som gillar familjehistorier etc.

Tjing!