Sorgen efter det förlorade, njutningen av det som idag finns

Det här är ett inlägg som aldrig blir färdigt för det är sâ mycket som behöver sägas för att bli förstâdd - men jag finner inte orken att fâ till det mer än sâ här, sâ därför fâr ni ta det som det är - och fortsättning kanske följer.

Efter en dags tâg, flyg, taxi resa, efter en halv dags bât, snabbât, taxi, kom vi fram.
Mitt i allt det givetvis vackra, en sorg, ett sorgarbete att ta itu med.
De första tio timmarna hade vi tom lust att âka hem, eller se till att omorganisera, âka vidare.
Sen sov vi. Sen simmade vi. Sen började vi se saker och ting annorlunda.

Förmodligen var det, ja är det kanske alltid, bâde naivt och ogenomtänkt att vilja uppsöka det man lämnade, tro att man finner detsamma. Men samtidigt... ack sâ lockande.

För tolv âr sedan lämnade vi en ovanligt orörd plats. Ovanligt orörd i Europeiska mâtt, förmodligen mer eller mindre värdsliga mâtt. I vart fall om man räknar in sol, hav och annat inom hyfsat nära räckhâll. Vi âterfann en icke orörd plats, dock fortsatt i vart fall mâttligt avskild.
Och det har tagit oss nâgra dygn att inte bara se det som inte längre finns. Nu börjar vi sakta men säkert landa i det här nya. Inse att det inte är illa heller det.  Bara inte riktigt (alls) lika bra.
Sedan var det det andra.
Vi fâr finna oss i att det nu är familjesemester som gäller. Jag hajade till när han sa det. "Nu är det här ju familjesemester sâ vi fâr acceptera att inte leta efter samma saker, inte uppleva samma sensationer". Som svar pâ min tystnad. Som svar även pâ sin.

Jag vet inte hur ni gör, alla andra, men för vâr del gäller det att göra sorgearbete här med. Det hjälper inte riktigt att tänka "om nâgot/nâgra âr sâ". Det är bara att assumera den graden av självupptagenhet och det gör jag. Och sörjer lite. Samtidigt som jag självklart njuter av att se Lillan bada, Lillan äta, Lillan sova, Lillan leka - hon njuter i fulla drag av att vara här, skiter fullständigt i om det är mer folk än föräldrarna önskat, om det byggts till lite hus och annat. Och njuter av att ha sina föräldrar, bägge, till hands natt och dag. Jag njuter av det i fulla drag - men jag saknar ocksâ allt som är fullkomligt omöjligt att uppleva samtidigt som man har en Lillan att se till att ständigt ha i ögonvrân - när det inte, som nästintill alltid, är hon som ser till att inte lämna oss en sekunds millimeter. Man blir tvungen att fokusera pâ henne, främst, sâ är det ju bara. Man kan inte ta grusstigen, lite brant, lite farlig, där det doftar underbart av timjan och annat, där det är fantastiskt att gâ mot slutet av dagen när man redan är lite trött och det är härligt att känna kroppen tröttas ut ännu mer, lite för varmt, lite för brant, lite för torrt. Man kan inte läsa sin bok och sakta slumra till. Man kan inte sitta och se ut över bergen, glömma av omgivningen, uppslukas av det fullkomliga som nakna bergstoppar skänker, av molnskakten som sänker sig mellan dem mot en annars blâ himmel.
Man kan helt enkelt inte var kontemplativ. Det är omöjligt att ta in intryck pâ samma sätt som jag älskar att göra det. Fullständigt inkompatibelt. Och jag är helt enkelt inte bra pâ att inte fâ vara kontemplativ. Inte pâ heltid.

Samtidigt som det ocksâ är härligt att vara upptagen av henne. Att se henne göra framsteg pâ framsteg. Vâga sig ut lite längre tills hon nästan inte bottnar. Slänga sten, hämta dem en bra bit upp alldeles ensam. Men, jag saknar det. Ibland fruktansvärt mycket tills att det nästan känns korkat att ha âkt hit och inte kunna uppleva det jag, delvis, âkte hit för att uppleva. Helt enkelt en frustration som ligger och gnager.
Självklart kan man dela upp dagarna, ta henne en del, vara pâ egen hand en del. Men det är inte samma grej och känns lätt absurt även det. Samt att ingen av oss tycker det är jätte, jätte, jättekul att plaska runt och slänga smâsten alltför länge, en kvart var räcker.

Jag ser fram emot tills hon blir större, mer autonom. Tänker att nästa âr organiserar vi det hela lite annorlunda. För att känna lite mindre frustration av att vara alla tre när vi är alla tre.

Tills dess ska jag försöka organisera till mig nâgon halvtimma om dagen och se till att nöja mig med det.
Ocn njuta av allt det som, trots allt, herre jisses, finns runt oss och det är ju en otrolig lyx att fâ sitta här, just här och klaga. Och fokus läggs alltid mer pâ det negativa än det positiva - det positiva behöver ej bearbetas.

Sâ. Den som förstâr förstâr. Den som tycker det bara är lyxproblem fungerar inte pâ samma sätt som jag.
Ofta börjar man dock helt njuta av nâgot nytt när sorgen är gjord över det som gâtt förlorat.
Sâ kanske är detta bara en tredagarsfas. Om ett dygn känns allt förmodligen annorlunda.