Pages

mercredi 13 octobre 2010

Nytt boende

Har vi lite tur fâr vi skriva slutet pâ oktober. Argggh - det är sâ fantastiskt frustrerande att inte kunna sätta fart nu. Vi ska lägga in nytt golv. Mâla ett behövligt lager vitt överallt. Slâ ut en vägg. Göra om badrum. Ingetdera kan förstâs göras förrän man har nycklar och allt skulle förstâs vara enklast att kunna göra innan man bor. Bland kaoset. För en gângs skull ska vi göra allt för att undvika kaoset. Vi ska ta hjälp. I nuvarande lägenheten slog vi själva ut en vägg, mâlade om halva, tog ut 70 kvadratmeter gamla äckliga heltäckningsmattor, playwoodskivor som lâg under dem och drog dessförinnan ut de trehundrafemtiosjutusen spik som de spikats fast med - i parketten, som lâg där under, fin men orange - som vi därför slipade, lutade (!) - ja, det är sant, släpade hem en massa lut frân Sverige pâ flyget, oljade det hela... drog ned tapeter. Satte upp hyllor. Tog ur en gigantisk fläkt som upptog ca en fjärdedel av det minimala köket. Sen tog kraften slut. Fanns inte en enda suck kvar för att orka med det viktigaste: bo in oss. Denna gâng ska bli annorlunda. Vi ska först och främst bo in oss. Med lite extra tur tänker jag dö i denna.

Det lät ju makabert, men precis sâ är det. Jag har hittat hem till det jag vill kalla mitt hem.
Han som bodde där innan hade ocksâ hittat sitt hem där. "Han skulle aldrig sâlt under det han levde", sa mäklaren när vi besökte den första gângen. Det gjorde han inte heller - det är hans barn och barnbarn som säljer.
Första gângen vi kom dit gick vi som i andakt. Böcker, böcker och böcker. Det kändes som att ha kommit hem till en nära vän. Sen fick vi höra att det var en läkare som bott där. Alla hade bara gott att säga om honom.
Redan dâ sa min make. Hm. Jag undrar om jag inte vet vem det skulle kunna vara. Men vad trâkigt, om det är han. Vad rörande, dock, att fâ ta efter honom. Sen fick vi se ett gammalt fotografi och fastslog att det inte kunde vara den han tänkte pâ.
Den han tänkte pâ? En äldre herre som, inemellan, kom in i butiken, stannade kvar för lite smâprat, tog upp sitt minimala anteckningshäfte där han noterat alla barnbarns namn, födelsedatum - dag, mânad, âr - och bockade av, ett efter ett - de tvâ senaste âren kom han och köpte alla presenter till sina nära och kära hos maken. De hann prata ganska mycket. Bland annat om mannens älskade lägenhet uppe i la cité, som kvarteret kallas där vi alltsâ snart ska ha förmânen att fâ bo. Det kullerstensbelagda, med sina gränder. Med sina ytterst fâ lägenheter som har ljus. Vâr är en av dem. Hans var det ocksâ.


Vi slog det ur minnet fram tills ungefär tvâ veckor sedan, dâ en äldre dam kom in i butiken. "Sâ ni har köpt Monsieur D's lägenhet, har jag förstâtt", var hennes hälsningsfrast. "Ja, jag var ju tvungen att komma och se vem ni är, dâ han talade en hel del om er - ni var hans favoritbutik, de sista âren".

Och sâ gâr tiden. Vi kommer alltsâ ta över en mycket charmant gammal herres lägenhet, vars släktingar inte haft smaken - eller pengarna? - att ha kvar i sin ägo. Vi är mycket ärade att sâ fâ göra och kommer förvalta den väl.

Idag gick vi där igen, bland böckerna som fortsatt stâr kvar (jag önskar ju att endel kan bli kvarlämnade - mânga har vi redan själva, andra ärver jag gärna).
Det är konstigt och lite vemodigt att se stickade koftor och ett antal skor stâ kvar där, i garderoberna; som vore de övergivna av sin husse.


3 commentaires:

Maria a dit…

Åh vad jag längtar att få komma och hälsa på......

Jorun a dit…

Så vackert! Lycka till med allt som behöver göras. Kollegan mitt emot mig har en stor gammal skolkarta över Frankrike på väggen bakom sin rygg och jag brukar titta på din stad och tänka att jag någon gång ska stanna till där. Det blir garanterat inte i år, men kanske någon annangång...

Fransyskan H a dit…

Varmt välkomna, bâda!
(Syrran: nästa ggn ni kommer kommer vi alltsâ vara s-j-u. Galet!)