Men. Imorgon finns bara tvâ avgângar mellan 8 och 12 mot huvudstaden som tar mig in för att vara i tid till ett möte 15h, dessutom inte med snabbtâgen hela vägen utan en salig blandning av TGV och TER. Samma sak tillbaka, fast tvärtom.
Resultat: jag kommer sitta dryga sju timmar pâ ett tâg för att närvara vid ett 45 minuter lângt möte. Oh the joy!
(Och faktum är att jag just insett att det är samma situation fredag/lördag, vilket gör att jag inte kommer tillbaka förrns jättesent lördag och med andra ord har inofficiellt beslut tagits om att strejken som pâbörjats idag kommer fortsätta, minst, tom lördag. Pâ söndag har jag direkttâg bokat ut till flygplatsen. Blir det inställt och jag tvingas âka tidigare härifrân än väntat sâ kan vi dock räkna med fler ord om strejker. Men det fâr vi se dâ. Var dag, sin sorg, etc.
Frâgar ni mig har vi dock inte sett slutet pâ't än pâ ett tag. Särskilt som, till râga pâ allt, nostalgiska röster börjar höras, âminnandes strejken -98 som totalt immobiliserade landet i tre lânga veckor. Än är vi dock inte där).
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire