Först den här...
Sa makalöst fin. Lite spöklik, nästan, inte sant? Den sätter i alla fall fart i min fantasi pa bara nagra sekunder.
Och den här...
Vilken tavla, va?
Och här är han ju sâ: Ivan.
Den unge, vackre krigaren.
Kommer alltid att minnas de dryga tre timmarna pa pa Max Linder biografens balkong - den mäktigaste biobalkong jag känner till, första raden, möjlighet att lägga upp benen och framför dig har du en fantastisk biosalong och duken precis i rätt ögonhöjd... Och Ivans barndom. Björkarna. Det blonda. Livet som blir som det blir och ofta med inslag av tragedi, annars vore det inte livet.
Det fantastiska med att fatt ha bott i Paris i sa manga ar som det blev, över tio, och dessutom under dessa haft det lyxiga studentlivets tid eller i alla fall frihet att disponera sin tid (nästan) som man vill - vilket man inte förstar da, att det är, fantastisk lyx, men langt senare... - är ju bland annat tillgangen till dessa biografer. Till programmationen dessa biografer erbjuder. Ständigt. Och inte bara i samband med nagon festivalvecka. Det är kanske det jag alltid kommer sakna mest.
Vilket sanslöst tidsbyte det var - världsbyte - tjugoett ar gammal och nyanländ efter tjugoett ar i Göteborg, Sverige, gymnasium, vi har tagit studenten... Ivans barndom. Fran Max Linders balkong.
Tarkovskij är bilderna. Kompositionen. Natur och livet i komponerad bild. Med lângsamheter. Ibland nästan stunder av utrâkning. Ofta utan repliker.
Det ryska som snuddar det svenska - i alla fall det vilda svenska. Skogarna. Fälten.
Spegeln. En annan kväll. L'Arlequin. Nästa favoritbiograf. Rue de Rennes. Bara detta att varje film etsat sig in som ett minne, en känsla, en stund, en biograf säger mycket.
Och här är de, i action. Med Sven Nykvist till vänster. Visst blir man lite avundsjuk. Jag blir, i alla fall. Även om det väl inte är riktigt rätt ord. Nostalgisk efter nagot man inte haft möjligheten att fa vara med och uppleva?
Skulle kunna fortsätta i timmar.
2 commentaires:
Jag har lagt ett löfte att inte kommentera på bloggar, men nu behövde jag bryta det temporärt, när du sprang på min gamla kommentar om Tarkovskij. Internet kan vara fantastiskt. Det värmde om hjärtat, och det behövdes den här veckan.
Bara minnet av det ryska (och inre) landskapet som T frambesvärjer: fältet, skogen, stugan i Spegeln gör att jag längtar tillbaka in i hans värld så att det smärtar på ett skönt sätt. Får ta mig tid i helgen att se om.
Ibland avundas jag filmkonstens möjligheter jämfört med skrivkonstens. Möjligheterna kring hur det går att leka med tiden. Att stanna upp och visa en bild länge, långsamheten sa du, ja, det är en underbar aspekt av filmkonsten som lägger sig närmare livet. Att stanna upp framför en bild men att dra ut den i tid, förtäta den genom att låta den ta tid, Poesin kan närma sig det, men där måste författaren förlita sig på läsaren på ett annat sätt, på gott och ont. Det kan jag avundas när jag skriver.
För övrigt låter det som en underbar miljö att se hans verk i, högst njutningsfulla minnen...
Och ett tips! Nuri Bilge Ceylan. Turkisk regissör som blir mer och mer intressant. Har sett Distant (2002) och Tre apor (2008) av honom. Han har lärt mycket av Tarkovskij, inte minst de långa tagningarna, det naturliga ljudet. Sedan har han ett eget, unikt, seende som är ytterst intressant, färgerna och ljuset är fantastiskt i hans filmer. Ibland brister dock själva berättelserna, men det är skönhetsfläckar.
Gunnar,
Vad glad jag är att du gjorde ett undantag! Tack för tips om Nuri Bilge Ceylan - och vilket fint uttryck du bjuder pâ: "men det är skönhetsfläckar". Det är ju precis sâ. Har inte sett nâgot av din turkiske vän, men ska mao göra det. Vilken rekommenderar du att börja med? Kronologisk ordning, kanske?
Om du vill göra filmhelgen "utökat" trevlig skulle jag rekommendera lite Mikhalkov, som jag skrev ett inlägg om dagen efter detta... och lyckades supprimera dagen därpâ utan att jag ville det. Det var mina första dagar i bloggsfären, det. Även han, en mästare i atmosfär och bilder. Har lovat mig själv att âterkomma i ämnet, men du vet säkert hur det är: det är svârare att hitta motivationen att skriva om nâgot man behöver skriva om. Men det kommer. Även om det inte är min absoluta favorit skulle jag ändâ säga att Soleil trompeur - Lying sun? - är den som kanske bjuder mest pâ stunder som de du beskriver ovan apropâ Spegeln. Har du inte sett den tycker jag du ska se den. Och fortsätta med resten.
Ja, fâ är det som riktigt lyckas - och som du säger: ibland skulle man vilja kunna klippa en en filmsnutt när man skriver. (Vilket ju kan ses som en av charmerna med en blogg, men det är ju ändâ inte riktigt detsamma). En av mina senaste filmupplevelser av nutida apropâ lugn var Caos calmo av italienaren Antonio Luigi Grimaldi - med en annan storfavorit i huvudrollen, Nanni Moretti. Som ju själv (eller rättare sagt vars filmer) kan avnjutas igen och igen.
Vad bra om detta kunde hjälpa till att värma hjärtat - din kommentar värmde mitt, den dagen jag ramlade pâ det, efter en vecka dâ även jag behövde det. (Och nâgon dag senare âterupptogs bloggen). Tack säger därför jag.
Enregistrer un commentaire