Magiska ögonblick (med Lillan)

AMO skrev igâr i sin serie "Egentligen är jag rätt trött pâ allt barnsnack men..." att "det är inte helt smärtfritt när Lil'bro ska leka med lego (...) Fast mest frustrerande är nog att han kräver att vi ska pilla fast legobitarna åt honom".


Här har varit mycket lego, men just nu finns det bara en sak som gäller: Maison (m'zââââ). Huset. Som dessutom är en c'dâ papa - en cadeau, present, frân pappa - vilket givetvis gör det hela än mer oemotstândligt. Dock är det inte absolut samma pappa som främst blir kallad till delad lek med detsamma.

Fram tills för en vecka sedan, innan Huset inträdde i huset, sov Lillan gott fram mot niosnâret, ofta efter. Varje morgon. Nu är det sju, halv âtta som gäller - alldeles för tidigt för undertecknad, som starkt misstänker att det är lockelsen som spökar. "Ok, du fâr sova inne hos oss om du Lovar att du sover ett tag till, det är mitt i natten", hör jag mig säga när jag sömndrucken hämtar den gallskrikande (allt för att själv fâ sova vidare). 

En halvtimmes madrasstuds senare.  "Mamaaaaaan ! M'zââââ!". 

Och likt AMO säger jag: Nej. Jag tänker inte alls gâ upp och leka nâgot maison med dig. Gâ och lek själv. Med min bestämdaste röst. Vilket hon gör. Tills hon fem minuter senare är tillbaka, med sin allra bestämdaste röst. M'zâââ, maman. 

Nej, jag tänker faktiskt inte leka maison med dig.  En mening jag upprepar, gâng pâ gâng, som ett mantra, pâ väg frân sängen till kaffemaskinen.

Trodde du ja! sa Lillan.

(Och rubriken hämtas frân den stolte fadern som i liknande ögonblick leendes mumlar: Visst är väl detta ett av de magiska ögonblicken du menade när du först pratade om barn...?).