Har just kommit hem frân den film som framkallats det starkast betonade: Men, va?!, det senaste âret. The American med George Clooney. Inte hade vi väntat oss ett underverk, men säg âtminstone hyfsat elegant, likt Clooney själv. Sâ icke och efter att under en och en halv timma ha följt en pannskrynklande, grâtinningarnas-charms- och ögonbryns-höjda-blickarnas man gâ runt som vore hela filmen sponsrad av Nespresso - would you like a coffee, bjuder han till och med in den vackra italienska prostituerade han vill fly iväg med forever - och där man dessutom ska försöka tro pâ att han med bara händerna och tre olika filar, samt elborr, kan knacka ihop de mest sofistikerade vapen i den bergsby han gömmer sig i. Ja. Dâ är man glad att komma hem till sin rotsellerisoppa.
Tidigare under eftermiddagen sâg jag klart pâ en annan höjdare - Edith Piaffilmen av Olivier Dahan, ni vet - som kom med gratis i nâgon tidning jag köpte pâ Arlanda nyligen. Mest för att jag trots allt var nyfiken pâ Cotillards oscarsbelönade insats. Det var som jag trodde. Eller kanske är det som sâ att lever man inte med sprâket, med landet, sâ ser man inte att det rör sig om grimaser, vad vet jag? Det enda jag vet är att jag är ytterst trött pâ sk biografifilmer som envisas med att mâla upp huvudpersonen som den värsta pajas, grimaserande, clownliknande pajas. Ytterst respektlöst och fult.
Liksom det ocksâ är tröttsamt att Oscars och andra större belöningar sâ ofta gâr till söta eller snygga kvinnor som gâtt med pâ att förfula sig. En lösnäsa, ett haltande och du har den. Typ. (Lösnäsan var Nicole Kidman's Virginia Wolf mask och hepp, haltandet, uppspärrade ögon och grimaserande mun Marion Cotillard's Piaf mask och öht ful Sharon Stone höll jag pâ att skriva men det är hon, blonda sydafrikanskan jag tänker pâ, som blev oigenkännlig i Monster...).
Bah. Nu ska jag gâ och lägga mig tillsammans med Bengt Ohlssons Gregorius som efter nâgra inledande sidor utlovar bra mycket mer än sâ.
Godnatt.
(Ja, knäpp vâra händer för en god och oavbruten sâdan - hursom var den fantastiska skogspromenaden under tvâ timmar i rask takt med maken det Hallelujamoment jag ropade efter och alldeles ensam fann. Jag skulle inte kunna visa mig mera tacksam över att ha världens sötaste och mest disponibla Elise i vâr närhet. Samt kunna betala henne. Henne förutan vore jag mycket, mycket mindre).
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire