Faktiskt har de varit tvâ. Pâ julaftonsnatten smög han sig ner i sängen, ja säg framât morgonen, kröp tätt intill.
- Jobbat bra? sa jag, halvvaken.
- Ja. Och du...
- Mmm. Halvvaken.
- Tack för att du satt upp alla ljus, insisterat pâ julgran och allt. Hade det varit jag hade det med all säkerhet blivit spaghetti med smör ocksâ till jul. Jo men jag menar det verkligen, tack. Tack vare dig liknar det här en riktig familj.
(...)
Ikväll ât vi rester. Köttbullar och Jansson. Samt Diable d'Alsace (specialskinka frân Alsace kallad Djävulen frân Alsace, som säljs âret om pâ stormarknaden. Griljerad sâdan, med senap, om ni förstâr grejen, alldeles utmärkt...).
- Du. Utan det här vore det ju inte riktig jul för mig heller numer. Târar i ögonen, faktiskt.
- Vad söt du är... (sa jag, och tänkte pâ tiden när kommentaren var - är det det här ni äter till julmiddag, eller alltsâ jo det är ju gott, men kanske inte sâ... festligt? eller jag menar... äsch, glöm det, det är jättegott...).
- Ja tro inte det är bara för att göra dig glad. Det är mânga âr nu.
Ja herregud. Tretton, kanske till och med fjorton, det beror väl pâ hur ambitiös jag var den första.
Kanske extra blödiga pga att vi tryckte pâ pausknappen för en knapp timma sedan - Dr Jivago, halvtid. Ska âterupptas sâ snart hon lagts inom ca fem minuter. Mörka ögon som glittrar i halvmörkret. Kärlek av renaste slaget. Âh.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire