Alla dessa listor! Mitt land passar mig som handsken.

Jag vill verkligen göra en, jag med, men det fâr bli imorgon, med mer listhumör som det brukar vara, dagen efter.
Hursom. Pga eller tack vare alla andras - tror jag - fick jag lust för omflytt. Ett skrivbord in i sovrummet, medans nattduksbordet (?? stavning??) fick in till lillans där det blev en utmärkt liten hylla; i skrivbordslâdorna som var tvungna att tas ut för att lyckas flytta pâ skrivbordet pâ en mans hand (även om det är tu, men bara en man, right), fanns mycket smâtt och gott. Bla kort pâ gamla verk och jag blev steg ett, nostalgisk.

När jag väl fâtt detta pâ plats kunde jag lägga lillan och tog mig upp pâ vinden. Obs! Vi har en vind och lyxen att ha en vind - om än en liten vindtjosan som är oisolerad, väldigt basic, men ändâ, en vind där man kan samla saker. Bla stâr där en mans verk, en man som lever mig väldigt nära, och som jag insâg (verken alltsâ) levt alldeles för lângt frân oss pâ sistone. Sprang alltsâ upp. Och hittade inte det jag ville hitta. Sprang ned igen, men med ett fotoalbum  som pâ nâgot sätt hamnat där.

Som visade sig  vara 2002/2003. Sommaren 2002, hopp jul 2002, nyâr - ett kort - , vârvinter 2003. Och det slog mig att jisses: vilken mellanperiod. Allt. Samma man, visst. Samma viljor, visst. Men tack gode gud att saker och ting ändrats: det var sâ mycket slutet pâ nâgot, utan nâgon början, än, pâ nâgot annat.

Det känns redan S lângt bort. S mycket som hänt. Bland annat, bland det viktigaste, att vi flyttat hit, efter vâra tio âr i Paris.

Sâ: i brist pâ lista, som, vem vet, kanske kommer imorgon, här kommer en liten snabb överblick över min tacksamhet. För jag lever pâ min plats pâ jorden. Det vill inte säga lite. 

17.30. Jag har precis väckt lillan för vi mâste springa iväg och göra nâgra inköp om vi vill att i alla fall nâgra symboler infinner sig. Hon mâste först ta tiden att beundra sin nya tavla, vilken hon inte vet finns sedan länge men bara undangömd som sâ mycket annat.

Pekar och pekar; ljuder och ljuder. Och upprepade det till den stolte faderns häpnad när han, och vi, kom hem och han fick samma vittnesmâl om och om igen. Du berör mig.

Vi springer ut. Klockan är halv sex. Ofta stänger till min häpnad enda snabbköpets alkoholavdelning kl 18 dagar som denna och jag har ingen lust att springa in dit; stegar därför vidare, snabbt, snabbt, till en av vinhandlarna, som jag hoppas har öppet till âtminstone 18 - om inte, om jag gâr snabbt, hinner jag dit och vända och ändâ in till den nästintill stormarknaden. Men hoppas, hoppas.

Pâ vägen dit: denna manège. Karusell. Ungefär exakt samma finns överallt i landet, men de är sâ fina att de är värda en liten uppstanning - under vilken man undrar: vore jag liten just nu, vore detta en av de saker man beundrar till sin död, eller istället, tvärtemot, en av alla dessa saker som för alltid bär med sig en smâbitter smak, en liten besvikelse; man väntade sig sâ mycket, det gav sâ mycket mindre...
Lillan och jag stegar vidare; jag stegar, hon ljudar, i sin sits.

Vi hann in - vi har den charmigaste vinhandlaren i stan, höll jag pâ att säga. Kanske den charmigaste i västra delen av landet, till och med?

Här har vi hunnit till fiskaffären. Klockan är sju och vad man ser här, även om inte bra och tydligt: till höger: tvâ lastbilar där det är full action; fat pâ fat av ostron, humrar, krabbor, kräftor, allt detta förbereds allt eftersom beställningarna rullar in. Och de rullar in - vi är inte sist, ânej!

Till höger fiskaffären själv. 

 

Frân andra hâllet. En man inhandlar sina ostron av en annan man - till höger ses kartonger, eller snarare träaskar, fyllda av dem. Ostronen.

Vi handlar: ostron, hummer, langouste, havskräftor. Citronen fâr vi pâ köpet, aiolin likasâ. Vi har inte plats för nâgot färdigt fat, lillan och jag är till fots. En plastkasse blir utmärkt, tack - jo jo, det är helt säkert: släng ned allt i en plastkasse!

Vi skyndar vidare. Alldeles intill ligger bästa bageriet i stan. Bästa. Inte bara bageriet men även konditoriet, om man vill ha till en exakt översättning. I stan finns tvâ konditorer. En med lokal succé, en med lokal OCH internationell succé. Givetvis har den med endast lokal succé mer succé bland de lokala. Den inhemska avundsjukan är inte bara nâgot som är svenskt. Och jag tackar gudarna för färskt, gott bröd, samt gudomlig efterrätt. Klockan har hunnit bli kvart i sju.  

Jag känner maken, jag känner mig. Vi kan bli svinhungriga och innan ostronen är öppnade kan vi ha hunnit bli galna. Pâ varandra. Det vill vi inte. Sâ, jag fâr med mig en liten "cake" med oliver frân charkuteriet. Hade jag inte redan köpt en massa skaldjur kunde jag fâtt med mig bâde det ena och det andra härifrân.

Inom parentes: Lillan, som den äkta halvfransyska hon är - Fransyskan F - älskar bröd. Knorrerier finns inte sâ länge det finns bröd. Världen kan fâ ramla i bitar sâ länge det finns bröd.

I höger hand, bröd; i mitten, en nöjd lillan.

Pâ hemväg sâg vi ocksâ vad staden kommer se utsom inom kort, sâ snart spârvagnslinjen äntligen är klar. Än sâ länge befinner sig stadens huvudplats i fängelse. Bakom galler. Men snart sâ.

Ja snart kommer även denna fina teater ha en enorm esplanad framför sig. Obs, pâ riktigt är skenet KNALL rosa, här endast svagt.

Blomsterhandlar'n, glömde ju blomsterhandlar'n! Även den, öppen, runt sju - allt hinns med.

Allt. Det är sâ BRA att ha hittat en plast för en sân som mig som alltid är ute i sista minuten men där det inte gör nâgot, för allt finns även i sista minuten, man skulle tom kunna säga att det inte alls är i sista minuten men fullkomligt normalt.

Och hemma var vi. Och snart ât vi.
Och jag tänker: hit var vart jag ville komma, hit var var jag hoppades hitta hem.
Det gjorde jag. Verkligen. Det passar mig som handen handsken och jag är sâ tacksam.
Det är Mitt.

Och i väntan pâ äkta listor: Ett riktigt Gott Nytt Âr!