Nejmen!

Vaknade som ett flertal andra mornar med en känsla av ringrostighet. Eller som en fjäril som aldrig flugit men känner att nu är det dags? (För att vara lite positiv, hehe). Hursom, det kliar i knävecken, axlarna vill veckla ut sig, nacken känns stel. Upp! Ut!

Kanske är det inte en slump att det finns ett engelskans "spring" och ett svenskans "spring!"?

Je suis allée courir... Jag är och springer - men blir inte borta länge (en första gâng är en första gâng är en första gâng, pâ âret...). Ses!

Jojo. Nu är det dessutom sâ att staden för ett femtontal âr sedan skrev under pâ det formidabla projektet att omvandla ett jätteomrâde med träskmark (Joo. Träskmark! pga älven som rinner alldeles vid sidan av oss), till ett parkomrâde. Parc Balzac. Värre ställen finns att styra sina steg mot, strax efter halv nio en lördagmorgon.

Parc Balzac gav mig när vi kom en stor del av det där som frustrerat mig under mina dryga tio âr i Paris. Luft! Vidd! Vildvuxenhet. Grusgângar. Gräs. Som man dessutom har rätt att beträda. 

Sâ jag började mitt varv.Och sprang mellan träd, buskar och gräsvidder, sâ grönt, sâ grönt, och tänkte precis sâ här var naturen hemma runt skolavslutningarna. En vänlig grönska, inte lângt bort. När man springer där, bland fâgelsângen, ventileras tankarna. En vänlig grönska, fina psalmsânger, fager grönska, örtesängar, vackra ord. Som inte blir sâ mycket när de översätts. Som man mâste växa upp med?

Nyklippt gräs - finns det bättre doft? Inte en människa (jo en, en äldre man som spurtade pâ bra mycket snabbare än undertecknad och vänligt sa hej). Men solen som börjar värma, kylan som ligger kvar i luften, i daggen, men snart kommer försvinna. Tacksamhet och mjölksyra och vad bra det här var. Lite längre bort, pâ en och samma gräsvidd: en häger stolt spatserandes, tre kaniner, samt en skata. Ännu lite längre bort, fem koltrastar som sjöng som bara koltrastar kan. Äppelträd i full blom. Äppelblom? säger man sâ? Kanske vârens vackraste blomma?

Kolonilotter. Finns det ocksâ i Parc Balzac. Mitt ibland dem stod sâ nâgra morgonpigga och pâtade.En liten kille pâ sisâdär nio tio âr hade redan kommit ut med sitt metspö.

Elljusspâr. Kallade man dem hemma. Slingorna genom naturen där man var omgiven av liknande uplevelser. Elljusspâr, känns som ett mäkta fördanat ord.
Tjugotvâ minuter tog det mig, rundan som i bättre form tar runt arton och dâ tom kan bli tvâ. Nu är vi här igen. Bästa, bästa tiden pâ âret. Allt ligger framför oss, har ni tänkt pâ det. I gräset en minut senare, efter magbiten i mitt lilla gympapass - som jag präntade in noggrannt, noggrannt, under mina âr som mer regelbundet träningsfreak - "lyckas du hâlla formen sâpass sâ du tar dig igenom detta genom âren sâ är det ok" -  och som fick magmusklerna att bränna, slog mig tanken. Sâhär är kanske livet som bäst. Kropp och själ och nyklippt-gräsdoft. Tänk att man under alla perioder av stillasittande glömmer det. Dom är sâ förjordat enkelt.

Att mina bägge närmsta medmänniskor fortfarande sov när jag var tillbaka gjorde inte morgonstarten sämre. Det där med ensamhet och tystnad kan man inte riktigt fâ nog av.
Nu ska här drickas kaffe!