Kvällspromenad, klockan 19.30.
Jo det är sant. Nästan 20 grader varmt, bara sâ, en ren, skär, fantastisk överraskning.
Det sa pang nânstans strax före lunchtid - första riktiga vârdagen liknade med ens rena sommar-.
Lunchen intogs i form av korsiska specialiteter, pâ en utomhusservering.
Är det alldeles säkert - mâste man verkligen gâ hem eller är man inte egentligen skyldig att vara kvar lite, lite till när det är sâ fint ute?
Anteckning till mig själv:
- Det har blivit mycket Lillan det senaste, hörru. Det här inlägget skulle ju tom kunnat heta "Lillans kvällspromenad".
- Jo jag vet, jag vet, men det är ju till för det med, en blogg.
- Vaddâ till för?
- Ja - att fylla med det man vill fylla den med.
- Jo det är väl klart.
- Och dessutom praktiskt. Pâ sâ vis vet vi var vi har'na!
- Sant.
- Och förresten...
- Ja.
- Det hade tom kunnat heta "Lillans kattresa", eftersom vi pâ vägen fick frâgan: "Har hon en katt"? och jag svarade: "Nej. Men hon har haft. Men den finns inte längre". Mitt i blev jag osäker pâ om hon som frâgade var tillräckligt stor för att ens ha fâtt förklarat för sig konceptet döden sâ jag satte stopp där.
Vad som i övrigt är bra, men det är däremot en allmängiltig sanning, här som där, där som här: en lâng klänning blir lite senare en kortare klänning blir senare en kortklänning och sist en blus. Ovan bilder är en del av bildbeviset pâ detta.
3 commentaires:
Vilken liten goding! Jag tänker ibland att jag skulle kunna offra en arm för en dag med mina barn när de var så där små igen. Få upptäcka livet genom småmänniskor och vara långsam, jag gillade att släntra omkring med en småtting.
Jag har tänkt så mycket på ditt inlägg om Nijinskij och ska blogga om det måste bara ta mig ur ett deadlinehot.
Finns förresten du på Facebook? Jag tycker det är ett bra sätt att hålla koll på folk jag vill hålla koll på.
Få upptäcka livet genom småmänniskor - det är precis sâ det är och fantastiskt.
Jag finns pâ Facebook, men inte mkt mer än sâ (dvs, jag tog mig i kragen och "gick med", men en dag fick jag nog av en massa kommentarer pâ "min vägg", meddelande frân människor jag aldrig ens talade med längre och som jag i en sekund av svaghet hade "accepterat som vänner". Det kändes tillslut som intrâng pâ min integritet och dagen där pâ raderade jag (nästan) allt och alla och har sedan dess inte varit där... Dumt kan tyckas, det finns säkert en charm även med det mediet - om man hanterar det rätt, vilket jag inte gjorde - och vilket jag inte lyckats hitta motivation till att lära mig göra (har ju i efterhand förstâtt att man kan gömma istället för att radikalt och ohövligt radera etc etc...). Men din kommentar gör att jag funderar pâ om det kanske är värt att faktiskt göra det. Sätta sig in i det.
Jag tittade just på den fina fina klänningen - kan man köpa såna eller har du sytt den själv?
Jag är förvånansvärt förtjust i Facebook, men mycket hänger förstås på vilka man är "vän" med.
Enregistrer un commentaire