Pfff. Fyrtiotre minuter âterstâr av det femte dygnet av de trettio under vilket jag ska spotta ur mig en bok som gör mig ledsen.
Har precis kommit hem frân Colin Firth's tappning av den stammande kungen (lite smâtrevligt lângtrâkig, men, in the end, en riktigt fin film) och börjar kanske komma i stämning.
Men ledsen? Jag tar idé-associationernas väg och tänker att jag alltid blir sâ nedstämd när jag pâminns pâ att vi mâste dö (visst lâter väl det ömkligt sentimentalt? men ändock sâ sant) ledsen och nedstämd och därifrân kan jag fundera pâ den bok jag senast läste ât det hâllet och det var inte igâr, men dâ jag gjorde det var det Ro utan âror av Ulla-Carin Lindquist, ni vet det blonda nyhetsankaret i Rapport som i alla âr utstrâlade styrka och kontroll.
Pâ bokens baksida finns stâr det:
"Jag känner djup sorg över allt jag inte kommer att fâ uppleva. Jag är bedrövad för att jag snart kommer att lämna mina fyra barn.
Samtidigt känner jag en stor lycka och glädje över allt jag upplever just nu. Flera gânger varje dag fylls mitt hus med skratt.
Lâter det märkligt?
Samma dag som hon skulle fira sin femtioârsdag fick TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist sin diagnos, ALS. Det är den värsta av alla neurologiska sjukdomar. Den saknar bot och leder snabbt till döden. Ro utan âror är skriven under den korta sjukdomstiden. Här skildrar författaren sina upplevelser stâlld ansikte mot ansikte med döden. Men det är ocksâ en bok om kärlek och en djup förbundenhet med allt levande".
Och det var det. Och jag minns att jag läste den mitt i en period dâ jag reste som en idiot, tog flyget tvâ ggr i veckan, dâ jag kände att kroppen inte riktigt orkade med och i alla fall inte skulle kunna göra det länge till och hur jag läste hennes vittnesmâl (fritt ur minnet) om att "jag som alltid tyckt om att ha mycket att göra, gärna lite för mycket, som pusslat och trixat och flugit och alltid varit pâ sprâng fick ett slag i ansiktet och en order om tvärstopp". Och jag skrämdes.
En annan bok som gjort mig ledsen de senaste âren, för att följa samma trâd, var Tre dagböcker, där Ingmar Bergman, hans fru Ingrid och deras dotter, Maria von Rosen, alla tre vittnar om tiden innan Ingrid Bergman dog.
Fast. Ledsen? Jag vet inte om det är rätt ord.
1 commentaire:
O ja, Tre dagböcker är gruvlig. Jag läste den sommaren efter att min mamma hade dött, i någon slats sökande efter katarsis. På det temat är också C S Lewis sorgebok om hustrun, den som låg till grunden för filmen Shadowlands. Starka böcker.
Enregistrer un commentaire