Uppföljning Litteraturquiz II

Det verkar lite lâgt pâ gissningsfronten. Här kommer ännu ett litet utdrag, en av de passager som stannat bäst kvar i minnet pâ mig sedan läsningen. Hm?

Skulle hon klara ännu en sommar pâ nâder i sitt gamla barndomshem, en nästan fyrtioârig kvinna inhyrd i sitt fortfarande blâmâlade gavelrum, flickrummet. Hon tänkte och läste fritt och bra där. Ännu en sommar avundsjukt sneglande pâ alla dem som redan hade en kärlek att rita en sommarkarta tillsammans med. Det svâraste av allt: tanken som minst en gâng om dagen slog ned som en hârd blixt i huvudet. Vad gjorde Urban och hans familj just i denna stund?

     Hur skulle hon uthärda, som den undantagskvinna hon blivit, om hon inte hade sitt eget ställe att fara till? Hon orkade vad som helst bara hon fick nosa runt pâ ängar och skogsgläntor som en nyfiken hundvalp. Av alla resor i Europa mindes hon en som lyste starkast. När hon fjällvandrade i Norge med väninnorna, sâ mânga âr sedan, men sâ nära i hennes medvetande. Hur hon var i gâng tolv timmar om dan, med en timmes rast dâ hon fick i sig kalla pannkakor och mjölk. For som en pil uppför Jotunheimen med det utsläppta hâret svepande sâ skönt i vinden. Det rusade av välbehag i kroppen när hon nâdde höga höjder, drack iskallt bäckvatten och spanade ut över de grönskande dalgângarna. Skulle hon nâgonsin fâ erfara en liknande jubelkänsla som när ett lätt och vänligt regn följde henne pâ vandringsleden? Benen, med aldrig sinande kraft och ork, som om de skulle kunna bära henne jorden runt. 

     Julia orkade ungefär lika mycket som hon, med en tjurig gosses framâtvilja i kroppen trots elaka skavsâr. De andra - ja de försâg sig med mânga vilostunder i solen utanför fjällstugan och skrattade. Tyckte Ellen och Julia var löjliga som pinnade iväg, till och med i regn. Lite trevligt ska vi väl ändâ ha pâ vâr tur, sade de och viftade ihärdigt mot enstaka myggor.