Apropâ: C'est à MOI, ça!

Sedan jag kom âter har jag studerat Lillans utveckling sedan min avfart. Det som dykt upp under frânvaron är följande: C'est à Moi, ça. A moi, ça. A moi! Just det: revirâldern, den av undertecknad hatade.

Kudden. Den är inte din, mamma, den är min. Pas à toi, ça, förklarar hon, med största allvar i bâde röst och blick. A moi. Jaja, visst är den det.
Till och med barnvakten, Elise, är det. Elise à moi. A moi, Elise. Jasâ du?

Och som av en händelse, tack vare en besökare, ramlade jag pâ detta inlägg frân i somras. Dâ var det Storkusin som var mitt inne i det. Och jag konstaterar att det hatade ibland faktiskt ocksâ kan bli ganska roligt.

Som, som, sommaren 2010.