Ett gammalt meddelande nâdde mig först igârkväll. Gammalt innan jag ens läste det, dâ jag aldrig är inne pâ Facebook. Men pâ Facebook är andra inne.
"Hej! Bor du fortfarande i Frankrike? Vi ska försöka fâ ihop en âterträff i vâr. Skulle du vara intresserad av att komma. Isâfall âterkom gärna och sâ vidare och sâ vidare".
Under en tredjedels sekund sâg jag mig âka upp och över en kväll säga hej till den och den och dessa.
Sen sâg jag mig säga hejdâ här hemma, ta tâget, ta flyget, ta.
Sen sâg jag mig säga hej och inte sâ mycket mer till alla dem jag lämnat bakom mig sedan sâ länge tillbaka, med en samtidig och förtvivlad önskan över att istället ha.
Sen sâg jag ingenting alls mer ât det hâllet.
Är nog efter lite eftertanke inte sâ âterträffig av mig. Vilket kanske är synd, (fast innerst inne tycker jag inte alls det, att det är synd, den där kommentaren var bara en släng av den där spontana töntigheten jag gâr och dras med och som fâr mig att fâ ur mig liknande kommentarer, ivägslängda bara för att man av endera anledningen inte vill/orkar/kan/önskar/vâgar stâ för att sâ är fallet? Vilket jag ju egentligen gör, vilket i sin tur gör det hela ännu töntigare).
Är ni? Ja inte töntiga, alltsâ, men âterträffiga?
7 commentaires:
Jag är definitivt inte återträffig av mig. Det är nog symptomatiskt att de två klasskompisar från grundskolan jag verkligen skulle vilja träffa är de andra två som flyttat utomlands. Och som således inte kom på återträffen efter nian. Som jag åkte på eftersom den sammanföll med att jag å yrkets vägnar skulle till Sverige. Och när jag väl hade börjat tänka tanken på återträffen så kunde jag inte skaka av mig den. Det blev en sån där sak som jag var tvungen att utsätta mig själv för för att se om jag fixade det. Det gjorde jag, och det var rätt kul. Men det räcker att ha sett en gång vad det blev av folk.
Tror jag. När jag nu sitter här och skriver och tänker tillbaks, det var fem år sedan, så tänker jag att på sätt och vis var det ju rätt fantastiskt. Där satt vi runt ett bord och pladdrade om diverse som om det egentligen inte varit femton år sedan vi var varandras dagliga sällskap. Nä, jag längtar inte efter att göra om det men det var en intressant och huvudsakligen angenäm upplevelse att återses med dom man tillbringat så många viktiga timmar av sitt liv tillsammans med.
Kommer en inbjudan från gymnasieklassen så ska jag ta en allvarlig funderare. Från universitetet? (Jag gick linje, så vi var i stort sett en klass genom åtskilliga år) Nja, knappast - så många där som jag aldrig kom särskilt nära och om vilka jag är mer än nöjd att eventuellt på omvägar få veta var de befinner sig yrkesmässigt. Och de få som var nära vänner kan jag ordna återträff med själv.
Intressant frågeställning.
Många blir alldeles säkert djupt traumatiserade av den. För vissa var skolan och klassen ett trauma då. För andra är det ett trauma att visa vem man är nu.
Det var ju då TJUGO år sedan vi slutat nian.
En intressant tidpunkt. Ungefär gränsen där man fortfarande kan konstatera att människor blivit VUXNA. Inga påtagliga kulmagar, flintskallar eller gråhår.
Redan nu, fem år senare och alltså 25 år efter nian kan man definitivt börja leta tecken på att vi blivit ÄLDRE.
De drogo bort från vin och sång
till vardagslivets tråk och tvång;
o, jerum, jerum, jerum,
o, quae mutatio rerum!
Är inte så återträffig av mig, men skulle jag få en inbjudan med de jag gick åk 1-6 så skulle jag gå - är lite nyfiken på hur vissa av dessa barn har blivit som vuxna.
Sedan har jag ett facebook-tips: Är man sällan inne men vill ha div meddelanden kan man vidarebefordra dem till sin epost. Om du inte redan visste!
Inget återträffande, snarare ett bakomsigläggande är min vanliga kod.
Men hör och häpna; vid arrad återträff av förträffliga klasskompisar ordnad, (klass 5,6) sa jag ja, och vi hade en skittrevlig kväll. Alla var glada, vänliga, chosefria. Ibland tror jag på det där: att man samlas utan reservationer och urvalsmekanismer. Då kan det uppstå något annat. Roligast var min pojkbästis, lite lätt alkoholiserad, men fortfarande den skojigaste av dem alla.
Hans sympatiska syster ser jag i mina kvarter då och då. Vi säger alltid att vi ska träffas, men det blir inte heller av. Men man kanske ska ha ett litet reservkapital bland människorna helt enkelt? Fast det låter tråkigare än jag menar.
Kommunitet är ju de nära, i olika cirklar, bortåt det mer perifera. Men alla cirklarna behövs.
Det är i varje fall det egyptiska upprorets styrka. För att nu dra det hela litet långt...Family of Man, och allt det.
Vad fint ni skriver!
Annannan och Gabrielle, det är ju nästan att ni fâr mig att tro att jag borde tänka igen. Men än sâ länge bara nästan. Härligt att det blev trevligt, kanske det man främst fasar för: att ha tagit sig dig och sen, ja, sitta där.
Therése - jag är ocksâ nyfiken, självklart. Men jag minns att jag för nâgot âr sen fick hjärtat i halsgropen dâ jag stod pâ spârvagnen och helt plötsligt hoppade en av "pojkarna" jag gick frân dagis till högstadiet med. Typ tio âr senare. Och det räckte för mig. Jag gick av och höll mina tummar hârt hârt att han inte skulle se mig. Knäppt!
Jo, jag vet det där med facebook och e-mail. Men det var en av de funktionerna jag tog bort när jag raderade halva styrkan av kontakter sist (ville helt enkelt inte bli pâmind och kontaktad) Sâ rolig är jag... Eller som Gabrielle uttrycker det: tvângsaktigt bakomsigläggande. Jojo.
Jag ändrar mig genast: Feel free, var hur tvångsig som helst! Ingen gammal skolkamrat eller vag före detta har väl dött av att man gömt sig bakom paraplyet, eller ursäkten?
Jag får komiska minnen av tidig ungdom, när jag faktiskt bytte trottoar för att slippa möta X eller Y. Men det där har alla gjort. Eller den här: Mamma, säg att jag inte är inne.
Vill man inte, så vill man inte. Du tvekar och velar så mkt så jag tror inte du vill. Dessutom är det ju en bit, t/r.
Färdigbeskäftat och much too late.
haha. du har helt rätt!
Enregistrer un commentaire