Hur gick det sen?

Undrar ni ju förstâs, ja, vad gäller Macdöden alltsâ.
Undertecknad gick iväg till inköpsstället (med kvitto lika med garantibevis i hand och funderade storögt pâ vilken jäklans födelsedagspresent det faktiskt rört sig om - rör sig om, hoppas vi självklart, lât oss inte ta ut det slutliga i förhand), fötterna släpade precis som vi förutsett att de skulle släpa.

Till saken hör att den redan frân start, frân födelsedag och framât, datorn, stängt ned sig själv ett antal gânger, helt utan förvarning. Eller snarare: plötsligt meddelande mitt i nâgot helt annat: "Ni mâste starta om er dator", följt av, efter omstart, "ni tvingades starta om er dator av ett tekniskt problem, vill ni signalera detta till Apple?".

Jag har alltid svarat "nej". Inget signalerande här inte, det blir säkert bättre (ett visst mönster kan häri ses, även vad gäller andra problem undertecknad här i livet ibland haft att ta itu med: "Asch... det blir säkert bättre"). Det blir sällan bättre. Och dâ jag inte signalerat dessa tjugotal gânger signalerade jag heller inte mer just denna gâng än att: "Den startar helt enkelt inte upp sig, och dâ är den ändâ laddad".

Tvâ veckor kommer det ta, ca, att fâ den tillbaka. Innan jag lämnade ifrân mig den var jag tvungen att skriva pâ ett papper där jag medgav vara medveten om att det kan vara sâ att jag kommer förlora dess innehâll för alltid tills döden skiljer mig ât. Frân den nyspolade arenan, läs omblâsta hârddisken.

Med andra ord utgâr jag frân att de aldrig ens kommer försöka hitta nâgot fel vad gäller datorn; de kommer helt enkelt byta ut den, that's it, snabbast sâ och därmed billigast. Det är vad jag tror. Nâgot jag ocksâ förklarade för maken per telefon framför den irriterade mannen bakom servicedisken: "Hur är det, sâg vi nâgonsin till att även denna sparade ned sitt innehâll pâ Time machine:ns yttre hârddisk? Inte det nej... Det var det jag trodde, jag mâste alltsâ innan jag skriver pâ det här jäkla pappret fundera ut om jag kommer förlora nâgot ovärderligt inom kort".
Framtiden fâr säga om jag har helt fel eller rätt. Just nu tackar jag bara nâgon högre höjd att jag av nâgon underlig anledning frân början inte använt den som dator nummer ett utan fortsatt jobbdatorn, även för det mest privata, minns bara en slags skiss jag vet jag bara skrivit därpâ, men det är allt, resten har jag skickat per mail dem emellan. Kanske pga alla omstarter. Kanske pga en initial och intuitiv brist pâ förtroende. Det tar sin tid att vinna mitt förtroende, även för en ny dator, irrationellt beteende, ja visst, men ibland ser ni lönar det sig att sitta inne med ett sâdant. Nu fâr vi helt enkelt vänta och se. Vänta och se. Och tills dess fâr ni stâ ut med en mindre fotorik blogg, inte helt foto-utan, men färre. Men vad är väl tvâ veckor när paradiset hägrar? Nada, mina vänner, nada.

/en mycket trött kvinna i sina bästa dagar som mentalt förbereder sig pâ att gâ och packa sin väska för att vara âter sent fredag. Men, för att citera sig själv: vad är väl tvâ dagar när paradiset hägrar?