Vissa har det, andra inte.

Sjöng Bo Kasper en gâng och igârkväll fick vi, âter, bevis pâ det.
Dags för dansföreställning igen (har man en nationalscen och dessutom en sâdan länkad till nationella danskonversatoriet sâ har man, och kan bara tacka, buga och utnyttja). Denna gâng: Hip hop.
Na Grani en föreställning given av en ung danstrupp, grundad 1996 av koreografen Mickaël Le Mer.
Tio dansare pâ scen, oftast samtidigt dansandes. Ofta i paralleller, i spegelbilder. Synkroniserade rörelser, till perfektion utförd akrobatik.

Just Hip Hop har ofta nâgot lätt irriterande över sig. Gatugäng-spelet, ni vet. Kamphundarnas kroppar som vaggar frân en sida till den andra, med flämtande andning.
Sâ ocksâ här. Men inte bara. Förtjusningen av att studera de inspirerade.
Tio danssare pâ scen, oftast samtidigt, ofta i paralleller, spegelbilder, synkroniserade rörelser - och jag finner mig själv att fundera över vad det är som gör det? Vad det är som skiljer henne, den unga danserskan med snaggad skalle, frân den andra med hästsvansen. Honom, han med det blâ pannbandet, frân de andra med eller utan pannband. Precis samma rörelser, av samtliga till perfektion utförda, och ändâ, ändâ. I vad sitter den dâ, skillnaden? Som gör att tvâ eller tre av tio magnetiserar, medan de andra lämnar mig oberörd.

Vissa har det, andra inte. Inspirationen till fulländning, inte endast utförande men framförande.
Den en och en halva timman var i vart fall tack vare just dessa tvâ, tre väl värt besöket.