Sa jag och kramade om henne för att gâ. Frân dagis. Och armarna kramade tillbaka och ville aldrig släppa medan rösten gick frân tyst jämmer upp till ramaskri, alltmedan grâten nalkades och tillslut forsade ut i rännilar och inte hjälpte det att vinka genom fönstret. Jag hörde henne hela vägen hem.
Suck. Det är bara en fas, jag vet det, jag upprepar det för mig själv tusen gânger, alla barn gâr igenom detta, alla mammor, alla pappor, alla familjer gâr igenom detta. Men det tar inte bort stynget som tycker sâ synd om henne just i den stunden och det är bara att inse att den för snart tre-veckor-sedan-en-veckas-bortvaron satt djupare spâr än vad man kunde tänka sig. Just nu vill hand hâllas till och med mellan eget rum och kök, inomhus. Normalt sett har hon knappt tid att säga hej och snarare: c'est par là, maman ! och pekar pâ dörren sâ att jag ska veta var det är jag gâr ut för att gâ.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire