Pop! Goes my heart

Jiisus. Vi har just sett en av dessa tusen smâmisslyckad-människa-men-med-en-inneboende-hjälte-i-sig-söker-och-träffar-kärleken-som-hjälper-honom/henne-att-hitta-tillbaka-till-sig-själv-och-sitt-självförtroende- kärleksfilmer. Music & Lyrics. Hugh Grant och Drew Barrymore.

Ingenting storslaget i sig. MEN... Introt. Introt!!! Nu har jag äntligen ännu nâgot att ta fram alla mindre bra dagar för man kan inte annat än STOR-le. Pop! Goes my heart.

Bakgrund: Hugh Grant är en "has been" sângare, en av tvâ medlemmar i âttiotalsduon Pop!. Han fâr erbjudandet att skriva en hit till en ung stjärna men har fastnat i textskrivandet, vilket aldrig varit hans starka sida. In kommer Drew charmtrollet Barrymore. Och resten kan ni redan utantill.

Men. Kolla in detta. Videoklippet som inleder filmen, frân hans storhets dagar. Days of Glory. ALLT är med. Luggen med den lânga hârslingan; knäppet med fingrarna frân en nitklädd handled och vips byts vit kostym till svart, jämfota hopp, höftsnärtar, handrörelser framför ansiktet, dans den ene framför den andre och tittut pâ sidorna, solglasögonen och scarfarna, och inte minst kärlekshistorien som klippts in i den i övrigt konsertinspirerade videon, som hâller pâ att sluta olyckligt och där huvudpersonen, obs, nästan dör. Men allt slutar bra.

Pop! Goes my heart. Jag är verkligen sâ glad att jag äger DVDn. Det här är ju min uppväxt pâ 2 min 19.

(För övrigt kan bara tilläggas att HG sitter inne med nâgot sâ ovanligt som total klass. Om han sâ ger sig pâ en utomhuskonsert pâ liknande Liseberg inför 12 personer sâ blir det ändâ inte helt, helt fel).