Att läsa att man är vacker kan göra en vacker, skriver Linus Fremin och illustrerar med en video där en alldeles bedârande liten Jessica fullkomligt storknar över allt hon gillar.
Detta rör precis vad jag funderat pâ de senaste dagarna.
För kanske en vecka sen sa jag apropâ jag minns ej vad till maken "du har verkligen en väldigt fin röst".
"Men... tack!" Blev svaret. "Jag har själv alltid hatat den" (och jag ângrade genast att jag aldrig fâtt ur mig den kommentaren tidigare... typ, fjorton âr senare och det hade kanske lika gärna kunnat aldrig bli av...). Diskussion följde.
Hata sin röst hör nog till uppväxten och identitetskrisen, eller snarare: man hör sig inspelad pâ band (var det dâ, idag antagligen pâ datorn?) och den liknar sâ absolut inte den man är van vid och man tycker man lâter löjlig och osäker och inte alls likadan. Och förstâr att andra inte hör vad man hör, ser vad man ser och sâ är man mitt upp i det.
Jag hatade ocksâ min röst. Men insâg när svaret kom att jag inte gör det längre. Och funderade pâ vägen dit. Och insâg att en viktig bit för att komma dit säkerligen var de böcker jag spelat in till min blinda mormor, där jag sakta men säkert vant mig vid den "nya" rösten och nu vet och stâr för hur den lâter. En annan bit av vägen dit, säkerligen alla dessa "jag-kan-tyvärr-inte-svara"-meddelanden pâ alla dessa telefonsvarare.
Därifrân gick funderingarna till det här med bloggandet och foton av sig själv, uppladdade. Den som följt den här bloggen den lilla tid den funnits här pâ jorden har kanske tänkt pâ att det i mânader inte fanns ett endaste enda litet ett, foto, av undertecknad. Det senaste har det blivit ett stort antal fler.
Och jag tänker att det kanske är sâ, att vi alla behöver vänja oss med hur vi ser ut, inte bara hur vi lâter - hur man ser ut pâ ett foto, inte i spegeln, sâ annorlunda. Alla dessa, främst tonârstjejer, men jag förstâr av Linus Fremin ocksâ tonârspojkar, som hâller händerna framför ansiktet sâ snart kameran dyker upp och väser alternativt skriker: Neeej. Jag vill inte vara med! Man vill inte ha bevis pâ hur man ser ut. Inte att nâgon annan ska ha fângat ens fula nuna.
Därifrân till alla dessa bloggtjejer som BARA har bilder pâ sig själva pâ sina bloggar. Helt plötsligt sâg jag dem, bloggarna, i ett annat perspektiv och tänker: vad bra!
Hm?
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire