Majs liljekonvalj

Maken kommer hem med bröd och blommor - liljekonvaljer!

Det gör man ju lite till mans här i landet, just pâ första maj (men det ger ingen garanti till nâgot, tro mig, sâ jag sniffar sâ gladeligen pâ vâra smâ vita klockor som doftar ljuvligt här pâ bordet). Hyacint, syrén, liljekonvalj och pion, sâ enkelt är det väl - de allra bäst doftande blommor som finns?

Men varför gör man det? Ger bort liljekonvaljer pâ första maj? Och varför i sjutton heter det muguet pâ franska när liljekonvalj är ett sâ fruktulöst vackert ord och uppenbarligen är direkt sprunget ur latinet? Hm hm hm.

Delger er härmed lite av vad jag just fann.

Convallaria majalis, le muguet de mai - Majs liljekonvalj.

Ser man närmre pâ plantan ser man släktskap ur doftvinkel med Magnolian. Ur klassificering med liljan - kallas pâ franska ocksâ bla dalarnas lilja - le Lys de la vallée (vilket ger i vart fall mig en extra nyckel till Balzacs roman med samma namn - blomman som endast blommar en kort tid ute pâ landet etc etc).
Det latinska namnet indikerar att den växer just i maj och i dalar. Det engelska ordet är för Övrigt "lily of the valley". Det franska namnet, muguet, dyker upp i texter runt 1200 under formen mugue eller musguet - sprunget ur musc, förmodligen frân muscade, pga av blommans doft.
 
Traditionen att ge bort en liljekonvaljkvist som en slags lyckoamulett härstammar frân renässancen, dâ Charles IX ska ha skänkt liljekonvaljer för lycka till de som stod honom nära, âr 1561.

Det är först pâ 1900-talet som den blir associerad ocksâ till arbetardagen, som funnit sedan 1889. Under Petain blir Arbetarnas dag Arbetets dag och nyponet som dâ var symbolen, och ocksâ förknippad med vänstern, byts ut till liljekonvalj.
Den ivriga försäljningen av liljekonvaljer kan dateras till runt 1936 dâ Arbetets dag blev helgdag. Man tolererar att den säljs av privatpersoner och associationer utan tillstând.
Och, sist men inte minst: 1982 blev liljekonvaljen Finlands nationalblomma.
Vem visste det? Räck upp en hand!

Âh. Jag minns de smâ kvistarna med smâ liljor som stack upp i mormors rabatter (jag tänkte alltid - varför finns det inte fler? varför är de alltid sâ fâ? varför planterar vi inte fler, när de är bland de bästa som finns). De stod sig inte länge och för säkerhets skull hade hon ocksâ en liten kvist i plast, mormor, i en vas i badrummet pâ övervâningen (hon tillhör generationen eller delen av generationen som tyckte det var nästan lite tjusigt med plastblommor).
Minns ocksâ de smâ vilda plantorna som stod i den gamla övergivna trädgârden som var belagd i skogskanten, alldeles ovanför de sista hustomterna, mot kullen. Den hemliga trädgârden som alltid tedde sig sâ mystisk (och ändâ alltid lämnade oss lite besvikna, bästa väninnan och mig, för vi fann aldrig det där vi en vacker dag trodde oss komma finna om vi bara letade tillräckligt länge). Men liljekonvaljer, jo.
Liljekonvaljen fâr dagen till ära ta Angers stora teaters plats till höger. Det blir en fin majprydnad, syns det mig.