Att vara eller inte vara - pâ landet eller ej är en annan

är en frâga. En annan att bo pâ landet eller inte bo pâ landet.
Frâgan blir aktuell ungefär en gâng om âret, dâ den hâller i sig frân ungefär nu (eller sedan nâgra veckor tillbaka) och fram tills, ja, säg september oktober.

Stadstroll är vi. Ändâ kan jag inte lâta bli att kika till höger och vänster och nu har vi âkt dit. Igen.
För snart tvâ veckor sedan ramlade jag pâ det här.

200 m2, nästan 2 hektar mark - läs blomsterängar med nyutslagna klöver, smörblommor och alldeles fullt, fullt med blâklintsknopp... Under 24h bodde vi där, vi for dit 3 ggr, de exakt 24 minuter det tar att ta sig dit frân innerstan där vi bor till den mindre ort som i sig är riktigt söt och utanför vilken denna plats ligger. Uppe pâ en höjd, dessutom, fantastisk vy pâ baksidan. Första gângen letade vi efter den  1,5 km väg som skulle leda dit - vilket inte var med i annonsen. Andra gângen satte vi oss pâ baksidan och lät blickarna försvinna ut i horisonten (medans lillan sprang omkring och drog upp ogräs, lekte med smâsten och var allmänt nöjd). 

3e gângen vi kom dit stötte vi pâ en av de tvâ grannar som omger huset närmast (annars är det en knapp kilometer till närmsta lât oss kalla det bebyggelse). En man i trettiofemârsâldern som sâg ut som en av de där jag inte ville ha kring mig som liten, ölmage, rottweiler och kepsen pâ sned. Därefter blev vi âter realister och tänkte att Lillan inte skulle ha nâgra kamrater alls runtomkring sig, och tänk den dag hon blir tonâring, ja eller redan när det blir skola, ingen skolbuss och alldeles bunden till oss - och vi till hennes tider. Samt att vâr lägenhet är enkel att bli av med - skulle vi ângra det här skulle vi sitta i en helt annan sits, ja kanske totalt fast där ute i isolationen. För frid och fâgelkvitter, visst, men ocksâ ännu mer enstöringar än vi redan är. Hm. Vi bestämde att det inte var nâgon idé att göra ett besök pâ insidan. Vi är allt bra där vi är.

Vi var ytterst nöjda med att komma hem till stan och gick och satte oss pâ en terass i kvällsolen. Vad skulle vi göra pâ landet? Lât oss dra slutsatsen en gâng för alla att vi aldrig kommer trivas lika bra som mitt inne i stan. Jaa. Lât oss!

Skam den som ger sig - skam den som lär sig?

20 minuter ât andra hâllet ligger världens sötaste lilla by, med vingârdar runtomkring, ja mitt i till och med, den har för övrigt sin alldeles egna appelation och inte mindre än tre slott ligger där pâ bara nâgon kvadratkilometer. Vi har smygkikat pâ det som levnadsplats nästintill sedan vi kom hit till regionen, lagt för och emot, alltid kommit framtill att emot, trots allt. Men. Sedan ett halvâr ligger följande ute till försäljning.

Va va va? Hittills hade jag bestämt att det inte var nâgon idé att ta idén vidare, men med vâren i blick var jag ju tvungen att ringa och diskutera med agenturen. Vad är hemligheten? Varför är det ännu inte sâlt? Det visade sig att det ligger väldigt nära järnvägen. Och när vi säger väldigt nära sâ är det väldigt nära. Tre timmar senare var vi ute pâ upptäckstfärd igen. Kan det vara här? Nej, jag tror snarare där... Testa och kör in där, till höger efter stora vägen. Just dâ gick inga tâg och vi stod där, nästintill târögda. Himmel. Optimister som vi är fann vi ocksâ att det mellan huset och järnvägen finns en liten bit mark, samt, främst, en enorm mur, tjock som attan, frân förra seklet och bakom vilken hela härligheten tornar upp.

Ser ni rosorna? Klematisen? Stentrappan? Att huset dessutom är omgivet av en parc arboré, inte trädgârd, men park, gör ju att man inte kan glömma det, inte sant. Och med inte vilka träd som helst, utan stora höga cypresser och annat lika bedârande vackert.

Bodde man där vore man väl lite som mitt i Den hemliga trädgârden. Kanske ocksâ mitt i Citizen Kane. Kanske tom i La Dolce Vita. Förlegad charm, eller hur skulle man kunna uttrycka det?

Nu âterstâr att ta reda pâ i exakt hur dâligt skick, eller inte, huset är, svaret kommer inom hyfsat kort.
Samt att fundera pâ exakt hur mycket, eller inte, man störs däri av förbipasserande tâg.
Och när sedan detta är klarlagt försöka klura ut om man, eller inte, tycker det är jobbigt att behöva byta ut 2 minuters gângväg till 20 minuters bilfärd för att göra det allra mesta. Till skillnad frân det förra är detta dock anknutet till byn i frâga, man kan handla där, en lillan kan gâ i skola där, lekkamrater finns och sâ även grannar.

Visst kan man inte lâta bli att fortsätta drömma?
Och visst är landet eller ej - eller snarare innerstan eller ej - en av de svâraste frâgor som finns att definitivt göra sig av med?