Det började som en skakning pâ nedre däck (2)

Minnet. Tankar. Märklighet.
Sedan jag skrev inlägget med ovan rubrik häromdagen har sângen funnits med mig i bakhuvudet. En sâng vansinnigt förknippad med barndomen och som sâ ofta tog tag i mig sâ där alldeles. Och som, var gâng jag tänker pâ den, fâr mig att fundera vad sjutton det är. Inte är det dâ Titanic i sig, som, visst, givetvis är sorglig, men som ocksâ blivit som en samtidens kitschhistoria nummer ett.

När jag nu sökte efter en eventuell video fann jag ett inslag där Lisa Ekdahl tolkar (och ramlar rakt ned i det dramatiska som omedelbart dödar sângens poesi, raka motsatsen till initial tolkning där Wiehe instinktivt vet att smyga runt precis det...).
Hursom, Wiehe pratar där om sângen och om hur den är en av de som "kom till honom" utan mycket funderingar. Och hur "han nâgonstans tror att det är de som är de bästa" - men inte alls för att stundens inspiration (de förbannades ideal som ser ned pâ alla andras frân tornet, right) i hans ögon skulle skattas högre än arbetets och funderandets, men dâ de är dem "där jag själv inte var alltför inblandad". DET tycker jag var intressant.

Och sedan förklarar han vem för honom mannen som sjunger är. Han, andraklasspassageraren, hur han utgick frân endast honom och hur resten "kom". Och jag fâr genast bättre inblick i vad som tog tag i mig redan som riktigt liten.



Men vi beslöt att stanna kvar ombord.