Sâdärja! (ett inlägg bland andra om fällor i vardagen, att ej ramla i).

Nu har jag talat allvar med maken. Eller allvar.

Det är nu snart en mânad sedan jag kom tillbaka efter en nästan enveckasbortvaro. Hemkomsten sammanföll med sängbyte för den minsta familjemedlemmen i det här huset. Sedan snart en mânad har vi ett mammaklängande flickebarn som är en skugga av den hon var innan jag for.

Till râga pâ allt har hon varit sjuk i tvâ omgângar sedan dess, när man är sjuk blir man klen blir man grâtvän, ja ni vet. Senast i mândags var vi till doktorn där hon fick bâde det ena och det andra i medicinväg, vilket i sin tur fyller magen med sötsliskiga rosa sörjor, som i sin tur gör att matlust uteblir och matvägran medföljer, tillsammans med utökad orklöshet.

Hon grâter när vi lämnar henne pâ dagis. Sedan en vecka talar fröknarna om att hon fâr "the blues" ibland frampâ lunchtid, ibland pâ eftermiddagen, "hon som alltid bara kvittrat", och hennes föräldrar tycker därmed synd om henne. Sedan tvâ dagar handlar det inte bara om "blues", men grât non stop frân lämning till lunchtid och vidare till sömnpaustid efter att ha vägrat äta lunch. Imorse när jag lämnade henne förstod jag att hon inte skulle fâ följa med ned "till ateljén och mâla" eftersom hon grät för mycket och att det blev för jobbigt för de andra barnen att lyssna pâ henne "i timmar" (dvs, de börjar även de dâ grâta). Dâ tyckte jag ännu mer synd om henne och när jag stängde dörren bakom mig och om hennes vrâltjut grät även jag (även en stark mamma ramlar ihop när sömnbristen blir för stor).
Vid hämtning förklarades det att hon âter grâtit fram tills sömnpaus, men att det sen varit bättre - och mycket riktigt, hon hoppade runt som den gamla vanliga Lillan, bland sina kompisar.
"Vi försöker prata med henne och jag vet ju att ni är borta en del", försökte fröken. "Men vi funderade... det är ingenting annat som ändrats hemma? Jag menar, hon liknar ju inte alls... Men det är klart, ni var ju borta nästan en vecka".

Ikväll har jag själv funderat. Och tänker att nej. 1. Självklart tillhör separationsângest det normala, men 2. nu kan vi inte fortsätta tala om hennes presens som en konsekvens av nâgot som snart ligger en mânad bakom oss - vilket i hennes värld förmodligen är i ett annat liv. Framförallt mâste vi sluta med att lyssna till hennes jag vill ha maaaaammmmaaa, "eftersom mamma var borta i nästan en vecka för en mânad sedan". Med vi menas jag själv, hennes far, samt diverse dagisfröknar som alla medvetet eller omedvetet inpräntar detta i hennes lilla skalla. Vi fâr heller inte ramla in i att, eftersom hon vill ha sin mamman, lâta mamma 1. natta och läsa saga, 2. gâ upp pâ natten, 3. gâ upp med henne pâ morgonen även om hon vrâlskriker, etc. Fortsätter vi sâhär kommer vi uppnâ nâgot jag alls inte vill uppnâ och som jag motarbetat sen hon föddes - och, framtills inte för sâ hemskt längesedan, lyckats utmärkt med. Se till att hon inte behöver sin mamma mer än sin pappa - vilket jag tycker är en av jämlikhetens kulmen.

Annars blir det ju till en situation som vi ocksâ motarbetat, nämligen som ett barn som bara har en nalle. Är inte nallen i närheten (glöms/tappas bort/etc) blir det katastrof och sâ kan man ju inte ha det, för nallar glöms/tappas bort/kräks pâ. Bättre dâ att ha minst tvâ, gärna fler, att knyta an till. (Och i skrivandets stund inser jag att vi även här slarvat - dock försvann nalle nummer 1 tack vare vâr mâlares snabba händer och var borta i 24 timmar; det gick, och det gick bra, men âterkomsten blev minst sagt firad av innehaverskan...).

Sâ. Frân och med nu: Det är inte mammas bortvaro som redan är dâtid vi mâste komma tillbaka till, det är pappas icke lika mycket närvaro som mammas när mamma inte är bortrest vi mâste se över.

Och be dagisfröknarna sluta tala om Lillans mamma och istället prata i ord som Lillans pappa och mamma.

Kort sagt: âtergâ till det normala. (Samt, eventuellt, se över möjligheten av en annan säng).

Phu.