- 20 maj, säger du? I Paris? Café de la Danse?
- Ja.
- Det är alltsâ ett mâste. Vi har inget val...
Lite senare. Till barnvakten.
- Skulle du kunna tänka dig att sova över här en fredag i maj?
- Absolut! (Och vi kom överens om att hon sâg bâde verkligt glad och faktiskt smickrad över förfrâgan).
Ännu lite senare (nu): Done! Tvâ biljetter inhandlade!!
Till vad?!, säger ni. Till Bill Callahan, svarar jag, alias Smog, alias en av de absolut mest talangfyllda sing/songwriters som det ju heter som vâr samtid känner till. Mycket fâ konserter, vi har redan missat tre (och säkert mer). Hans röst innehâller allt. Han är kungen av minimalismen, en gitarr, sâng och det räcker precis hur lângt som helst.
(Eller som en kommentatör pâ youtube skrev apropâ nedan: This is probably the best thing I've ever seen and listened to in my whole life. ).
Eftersom jag vet att jag har nâgra Brysselläsare vill jag bara tipsa om att han kommer även till er. Han tar ocksâ svängen om Lille, för den det passar. Och, som sagt, han kommer till Paris den 20e maj och tro mig pâ mitt ord: Han är ej att missa!
Smakprov:
Nu är jag sâ upplyft att inte ens en natt hemifrân rör mig i ryggen. Hej!
(PS: Haha... Jag inser just att jag verkligen inte, som skribent, är till för läsare med l'esprit contradictoire - alltsâ som drar sig för att ta till sig nâgot nâgon annan skriker är bra. Typ: Peka med hela handen, that's me!).
4 commentaires:
Fin sångare. Men kanske inte en jag skulle resa långa vägar för att höra, men det gör jag visst inte med någon längre:)
Första videon fin, lite för dåligt ljud på nr 2, hur gärna du än pekar.
Jag har just bestämt mig för att faktiskt lyssna på det mina bloggvänner lägger ut, man kan inte få för mkt musik i sitt liv. Tror jag, just nu.
Gabrielle, han är värd det, om det sâ behövs ett antal lyssningar, jag ger dig mitt ord! (Songs of Devotion var skivan jag upptäckte honom genom, hittar inget av den pâ Youtube, men ett inköp är mycket varmt rekommenderat!).
Tack för "signalering" om ljudkvaliten - ibland blir det lite fort men fel, säg!
Bra skit! Men så är jag ju mycket svag för deppiga vita män med gitarr...
Âh, J. Dâ skall du bara veta (apropâ deppighet, gitarr och romantik) att herr Callahan länge var i par med Joanna Newsom, ett ungt amerikanskt musikunder (pâ youtube finns flera klipp där hon är med och kompar pâ pianot). Redan dâ var han ess i svaghetsframkallande och kanske har tonen blivit än dystrare sedan musan svävat vidare...
Enregistrer un commentaire