av nedan. Knappt hade jag stolt kvällen före (igâr) bestämt oss för att sluta tala om mig och min bortvaro och Lillans nedstämdhet förräns jag kom till dagis imorse och blev inkallad av den, skall tilläggas, otroligt väna och uppskattade direktrisen. Som undrade om jag hade tid att talas vid ikväll. Tid ikväll? Lât oss tala nu, sa jag.
Och âter: det är inte lätt nu, hon frâgar mycket efter er, (läs mig), för oss är det inte enkelt och hon grâter otröstligt och har som en verklig sorg. Sâ vi undrar om nâgonting annat hänt, om nâgot ändrats, om...
"Om, om igen, sjöng Lena Philipsson en gâng i världen", tänkte jag inte exakt men i innehâll ungefär - och tack ändâ för att jag funderat igenom allt ordentligt igârkväll annars hade jag väl börjat grâta även här. Istället förklarade jag att vi inte kunde tala mer om min bortvaro, det blir absurt, men ocksâ att jag mindes hur Lillan sist hon var sjuk ocksâ dâ inte ât, därför ocksâ dâ var trött, därför ocksâ dâ blev klen och därför ocksâ dâ grät mycket och blev väldigt mammig. Samt att hon nu är tre mânader senare i utvecklingen. Vi kom överens om att det var bra att vi höll ögonen öppna tillsammans, men att ingenting i detta presens är att ses som definitivt eller dramatiskt (och redan sedan igâr dâ jag slutade ge henne anti-inflammatorisk medicin vid sidan av antibiotikan kom lite mer ork och hon vrâlskrek inte när jag gick).
Men när jag gick hem kom givetvis târarna - även jag är trött, även jag är klen och skulle behöva semester, som jag sa när jag âter mötte maken som undrade hur det var fatt bland alla târar. Men du har ju semester, sa han och det var ju helt rätt.
Nu, bestämde vi, var det dags att ta itu med konkreta medel: sängen. Sâ, under dagen trixades och fixades och dra pâ trissor. Nöjdare tjej har inte setts pâ länge - en alldeles liten lagom säng, precis i hennes storlek, där hon, tillsammans med tvâ nallar, en älg, samt en hund nu sover. Givetvis även där efter nâgra târar, men de liknar inte alls de andra. De liknar det fullt normala.
Och vi bestämde ocksâ att tillsammans se till att se detta som fullt normalt.
Men för första gângen förstâr jag alla dessa föräldrar som alltid talar om dâligt samvete och ditten och datten när det gäller barn. Det gäller att stâlsätta sig och lyssna till vad man anser normalt. Först därur hittar man lösningar - eller i vart fall början pâ lösningar. Ur dâliga samveten föds bara beroendeframkallade beteenden och det, vet vi ju alla, är inte bra för nâgon.
Det, mina vänner, är ungefär vad livet handlat om de senaste 24 timmarna.
Ping, Lisa pâ Onekligen, som sâ klokt skrev: "Fransyskan (...): det KAN fortfarande vara sängen som är boven i dramat. Vi köpte nämligen också en stor säng till Rufus efter spjälsängen. Som gjord för att man ska ligga bredvid, tycker barnet. Helst hela natten".
Jojo. Och än värre: gör man det inte blir det än värre.
2 commentaires:
Vad skönt, vad bra, hoppas sovande och läggande går som en dans från och med nu!
Än sâ länge en nâgot trevande dans, men dock dans! Tack!
Enregistrer un commentaire