Redan i oktober gick bloggvärlden varm, inläggen i ämnet haglade ocksâ här.
Nu är det debatt igen, om osunda kultursidor, halvdana journalister; pâ axessbloggen en hel laddning, intressant diskussion här. Thomas Nydahl har tom gett upp - och det fâr man väl säga är rakt i ryggen (dock är det kanske svârare för mânga att göra detsamma, med tiotalsâr av arbete - eller i alla fall förhoppningsvis - framför sig).
Sist drog jag parallellen med turistguidesförfattare. Tidningarna är i samma sits. Den fria ekonomins lag. Billigast, alternativt det sensationella, vinner. Kvaliteten fâr läggas ât sidan som biprodukt, i bästa fall.
Nynazism bara därför att nâot är figurativt. Det är sâ löjligt - enkelt.
Jo, det är konstiga tider. Herr Nydahl gav upp och lovar ägna sig ât skriverier pâ bloggen och i egna texter. Trâkigt, pessimistiskt och ack sâ förstâeligt (uppdatering: och med pessimistiskt menas härigenom en komplimang för klarsynthet - tror inte heller jag pâ att det finns en väg tillbaka, om inte nedan nämnda räddare plötsligt infinner sig i flertal, vilket är föga troligt).
Likt en Voltaire som i 1700-talets depraverade tider menade att man i perioder som de sina (och vâra?) gör bäst i att dra sig tillbaka och odla sin egen trädgârd.
Samtidigt är utvecklingen oundviklig och ungefär som i politiken krävs nu, för journalistiken, för kulturen, ett gratis löfte frân nâgon. En gratis vilja. Eller mânga viljor - nâgon som satsar pengar, parallelt, pâ kultur, pâ journalistik, utan möjlighet till egen vinning. Lite som den norske räddaren i nöden vad gällde Bergmans hem, inte sant.
Men hur mânga räddare gömmer det sig sâ bland träden? Tyvärr mycket fâ. För pengarna finns ju.
3 commentaires:
Tack för dina goda ord. Kan bara tillägga att jag med 32 års erfarenhet av kulturjournalistiskt arbete kommit till den punkt då det är omöjligt att medverka. Nöjes- och konsumtionskulturen dominerar totalt. Och därför ser jag inte mitt avhopp i första hand som pessimistisk utan mer som en konsekvens av min mångåriga kritik mot utvecklingen av det vi förr betraktade som press.
Absolut - det var sâ jag menade och jag uttryckte mig nog lite olyckligt - med "pessimistiskt" menade jag en klarsynt inställning: dvs, "som den som gjort allt som finns att göra men inte ser nâgon âtervändo och är pessimistiskt i den mening att han/hon inte tror pâ möjlighet till förändring". Vilket inte heller jag själv tror pâ, optimist i övrigt.
Tack för ditt svar Helena, mycket fint skrivet! Och jag delar den uppfattning.
Enregistrer un commentaire